I tisdags var jag trött på att göra diverse tabeller och sitta på kontoret, så jag såg till att få följa med min handledare på de möten han hade. Väl medveten om att allt skulle ske på amarinja och jag inte skulle förstå majoriteten av det som hände, men spänd på att få se processerna som arbetet består av.

 

Vi besökte två stadsdelskontor som ska välja ut vardera 30 barn av de allra fattigaste i sitt område. Av dessa kommer vi sedan välja ut 20 från vardera stadsdel, vars kriterier stämmer överens med de krav Compassion satt internationellt. Detta urval kommer ske med hjälp av hembesök och en kommitté bestående av folk från Compassion, kyrkans styrelse samt kontoret för Women & Children Affairs. Detta för att motverka korruption då de på stadsdelskontoren har en tendens att välja ut till exempel släktingar. Ser enormt mycket fram emot dessa kommande dagar!

 

Kriterierna är till exempel att de ska vara mellan 3-5 år, och vara väldigt fattiga. I ett land där barnen föds i hemmet och inte på sjukhus, finns det inga förteckningar eller registreringar på barnen och eftersom man ofta inte firar födelsedagar är det många som inte har koll på sin ålder. Detta gör det också svårt att kontrollera om barnen som ska skrivas in verkligen är i sagda ålder, eller om föräldrarna ljuger för att kvala in. (Och det här med lögn är för mig i den svenska kulturen ganska obegripligt hur man kan ta till, men i den här kontexten är det fullt förståeligt att man ljuger och gör allt man kan för att ta sig ut ur fattigdomen. Hur skulle jag med allt mitt välstånd kunna döma någon för en sådan lögn?)

 

Men tillbaka till kontoren vi besökte. Asella har typ 82 000 invånare, och stan består alltså av olika stadsdelar (kebeles). Varje kebele har typ 4200 invånare, och ett kontor med de ledare som väljs av invånarna för 3-4 år. Två av dessa kebeles tillhör vårt program, och det var alltså dessa två kontor vi då besökte. Min handledare förklarade kriterierna och processen för ledarna, och jag satt och analyserade och reflekterade då jag inte förstod allt som sades på amarinja.

Det första var ett rum ungefär så stort att det rymde 7 skrivbordsplatser. Sen 6-7 år tillbaka har regeringen infört krav på att alla arbetsplatser ska befinna sig i samma rum, alternativt ha en glasvägg emellan, för att motarbeta korruption. Bra grej.

Men det jag satt och fascinerades av, var hur många bilder man kan få in på en viss person i ett så pass litet rum. På väggarna satt en del planscher av olika slag, och hela 9 bilder (inramade foton, datorutskrifter samt stora planscher) föreställde Meles Zenawi. Etiopiens förra ledare som dog 2012 och hyllas som en gud eller liknande. Denna ledare är älskad av etiopier överlag, och lite mer kritiserad i utlandet, något som däremot är farligt för invånarna att ha avvikande åsikter kring.

På nästa stadsdelskontor som var lite mindre och för tillfället ganska tomt, fungerade det typ likadant och där fanns 6 bilder av Meles. Vi besökte även kontoret för ”Women and Children Affairs” som ska vara med när barnen väljs ut. Detta var ett ännu mindre kontor och Meles ansikte förekom 6 gånger.

Lite skrämmande iakttagelser, men så svårt att diskutera med etiopierna då det som sagt är farligt att ha en åsikt emot regimen, samt den information och media som hörs, styrs av regimen och deras åsikter alltså är de enda som många etiopier får ta del av.

 

Men det var en väldigt intressant dag, att få se hur det funkar med olika samhällsfunktioner och processer i vårt arbete. Vi fick ta oss en bit, in till stan och tillbaka mellan de 3 olika kontoren, och hela tiden stoppas Girma av folk som har Compassionärenden. Som han sa: ”Vårt kontor är inte en byggnad, det är på vägarna och överallt”.