Flyga i en sagovärld.

Är det bara jag som tycker att nyheterna är ovanligt fulla av flygolyckor just nu?
Eller är det bara för att min stundande flygresa kommer närmre och närmre?

Jag har aldrig varit rädd för att flyga
och är det inte nu heller.
Kanske är det för att det känns så overkligt på nåt sätt.
Overkligt att flyga högt högt upp bland molnen.
Sagolikt att se molnen ovanifrån,
och jag vill bara hoppa ut och dansa runt på molnen
som i mina barndomsdrömmar.
Som att åka karusell när planet lyfter och landar.
Och jag älskar att åka karusell.
Så länge den inte snurrar runt runt.

Mitt problem brukar vara att jag har så lätt att sova,
så jag missar mycket av det där härliga.
Somnar ofta direkt jag sätter mig på planet,
och vaknar inte förrän vi landat, och folk börjar resa sig.
Med undantag för några vakna stunder när matbrickorna kommer,
eller flygvärden duschar mig med en stor cocacolaflaska som aldrig slutar spruta.

Eller så är det helt enkelt så logiskt som att jag inte är rädd för att flyga,
därför att det händer fler olyckor med bilar
och jag är oftast inte rädd när jag åker bil.

Trivs med livet.

Jag tycker om duggregn.
Jag tycker om att promenera.
Jag tycker om att komma in i ett varmt och mysigt hem
efter att ha varit ute i det ruggiga vädret.


Kvällen på jobbet har jag fördrivit
genom att promenera runt i det ihållande duggregnet
och kommit in i det ena mysiga varma upplysta hemmet efter det andra
till en söt liten pensionär som sitter och väntar på mig.

Jag tycker om mina underbara söta små pensionärer på jobbet.
Jag tycker om att få komma hem till dem och prata
och hjälpa dem med små saker i deras vardag
som att komma ihåg att äta eller ta sin medicin
eller bara hålla dem sällskap en stund.

Åh vad jag trivs med livet just nu.

Snart är vi i Nakamte

Ikväll har jag suttit och titta på bilder och lyssnat på Afrikansk musik.
Drömt mig tillbaka - eller framåt.
Ger er ett litet smakprov på mitt närmsta halvår, med bilder från resan i vintras.


Snart åker vi, Maria och Jag.

Eller Mariam och Beni Dektor som Etiopierna trodde vi sa.


Här sitter vi och myser på ett Cafe i Nakamte.
Staden där vi ska tillbringa det närmsta halvåret.


Såhär ser marknaden ut i Nakamte.


Såhär bor de flesta på landsbygden, inte inne i städerna.



Och det här är barnen jag ska leka med i ett halvår.

Ellinor


Clara



Här är de med sina föräldrar; Hanna och Magnus Hagström.




Detta är ljudet som hörs dygnet runt;
De vackra markattorna som hoppar på plåttaken eller skriker åt varandra.



Och detta är den ljuvliga utsikten från familjens bakgård.



Åh vad underbart bra vi kommer ha det!

Liknande inlägg