Hittade en väldigt intressant blogg av en svensk tjej som är i Etiopien ett tag nu. Hennes tankar och erfarenheter är klockrena, och jag ser allting framför mig trots att jag inte har en aning om vem hon är. Men hon älskar Etiopien, och det räcker.

Så förvirrade tankar just nu.

Var ska jag egentligen ta vägen i höst? Trivs i Ängelholm, har underbara människor runt mig och ser vad Gud gör. För det händer verkligen saker. Men jag vill inte bara fortsätta utan anledning. Mission ut i världen lockar också. Att få resa runt med en båt och missionera och vara del i ett annat stort arbete i Guds rike. Eller att åka tillbaka till mina barn på dövskolan i Etiopien. Undervisa. Ge kärlek. Det där landet som jag älskar och som känns så hemma. Eller om jag skulle flytta till en annan stad i Sverige. Men inte bara för att. Bara för att få förändring. Det är inte det jag vill jaga. Jag vill hitta Guds vilja och följa hans plan. För det är bara i hans vilja som min frihet är.

Funderar på för och nackdelar. Argument och motargument. Mot alla alternativ. Vilket som är ett bra motargument där Gud kanske stänger en dörr för att visa mig vilken dörr som är rätt och öppen, och vilket som bara är hinder i mitt eget huvud men som Gud inte ser som nåt hinder eller vettigt argument.

Som sagt många förvirrade tankar.

På framtiden. På vänner och förlorade vänner. På avlägsna vänner i land långt borta. På saknade vänner. På Guds plan och mitt liv. På vad Gud gör och inte gör. På obesvarade frågor och böner. På orättvisor. På situationer där man står som en hjälplös liten människa och det inte spelar någon som helst roll vilket land jag kommer från hur mycket pengar jag har vilken utbildning jag fått vilka erfarenheter jag har. I vissa situationer står mäniskan lika naken som den dag hon föddes och det enda man kan veta är att man en dag ska dö och kanske är den utvägen alldeles för nära för någon som står nära. Ändå fortsätter världen snurra som om alla de där pengarna och framgångarna som ständigt jagas är de som betyder något.

Och än en gång blir jag arg på mig själv för att jag ännu en gång lyckats glömma det viktigaste. Relationen till den allsmäktige guden som bara längtar efter en djupare relation. Jag glömmer prioritera den. Ändå är den det absolut viktigaste. Ändå är den allt.

Och det enda jag kan veta, det enda jag är trygg i, är att så länge jag försöker följa Guds plan för min framtid kommer jag aldrig någonsin behöva oroa mig. För ekonomi, boende, utbildning... allt det där kommer Gud ta hand om när jag går med Honom. Så hösten känns lugn. Gud är med. Det kommer bli awesome. Även om inte jag har en aning om hur den ser ut. Gud vet. Och det räcker.