Saknar, alskar, vill tillbaka!

Jag vill tillbaka. Jag saknar mina barn. Jag alskar dem sa galet mycket och vill dit och krama dem och pussa dem igen. Jag vill leka med dem, prata med dem, mysa med dem.

Det var sa svart att saga hejda. Att lamna dem och veta att manga av dem kommer jag antagligen aldrig att fa traffa igen. Nar man lart kanna dem sa bra, och fatt vara med om sa stora forandringar hos vissa av dem.

Nar man vet att efter forra aret nar vi akt hem sa var alla barnen ledsna och tysta lang tid efter. Istallet for att leka och vara glada som nar vi var dar, sa satt de tysta i klassrummen eller pa rummen.

Det var sa manga tarar. Det var sa svart att saga hejda...

Konstiga chaufforsituationer och forvirrad guide

Haromdagen nar vi som vanligt akte moppetaxi pa vagen hem (eftersom vagen ar kolsvart och riskabel att utsatta sig for pa kvallen, och det endast kostar 55 svenska ore) sa var det lite poliser inne i stan som kollade trafiken och sant antar jag. Sa den lille killen som skulle kort moppetaxin (kanske bara 13-14 ar, valdigt liten kille, men duktig forare) lamnade over nyckeln till nan annan som skulle kora istallet. Den mannen hade ingen aning om vad han gjorde. Korde bak istallet for fram, moppen hostade och hoppade och fick motorstopp, och vi holl i oss. Nagra hundra meter langre fram stannade han vid vagkanten, och vi borjade gapskratta nar vi insag vad som var pa gang. Utom synhall for poliserna kom nu den riktige foraren springande och bytte av. Det verkar alltsa enbart handla om alder och inte om kunskap for att kora de dar fordonen...

Nu bor vi alltsa pa dovskolan tillsammans med tre sota brittiska pensionarer. Underbart!

Igar skulle vi till synodcompoundet (dar vi bott hela tiden innan) for att se om vi fatt nan mer post innan vi aker hem, och for att prata med lite viktiga folk (presidenten och sant) och saga tack och hej. Nar vi kom in till rondellen dar vi byter taxi, sa var det en man i en bil som tutade vinkade och ropade om vi ville aka med honom till compoundet. Honom kande vi inte alls igen, men bilen sag vi ju pa nummerplaten att den tillhorde kyrkan, sa vi tankte att;
okand man i kand bil gar val bra att lifta med?
Och nar vi hoppade in i bilen sa mannen: "You don't know me, I think, but I know you!"
Okej, men da ar det ju lugnt, haha!

Igar var vi aven pa studiebesok! Nu nar Ms Jenny ar har gor vi underbara roliga saker hela tiden, eftersom hon har auktoriteten att gora vad hon vill, till skillnad fran oss.
Sa klass 5-8 tog vi ut till Palatset. Har inte ens hort att det fanns tidigare, men vi foljde Jennys order, och barnen hittade dit. En lang promenad senare var vi framme, och enligt guiden (som var heeelt lost) sa byggdes palatset 1981 (etiopisk kalender vilket innebar 1988 var kalender) och ar nu 130 ar gammalt och har haft tre olika "kungar" boende dar. Och i ett av husen som var en enda stor sal, dar det satt lite infolappar om hur man gick till olika delar av rummet nar man rostade i ett val, sa sa han att detta var matsalen. Och att de dar konstiga lapparna har nan annan satt upp, och nej, detta ar matsalen! Och i en korridor fanns ett litet rum med modern toalett, badkar och handfat, valdigt modernt for att vara eiopiskt, men med ett tjockt lager damm over sig... Ocksa 130 ar gammalt pastod han. Hejhopp. Och om det nu ar ett musei-stalle, sa tanker man att de borde stada och underhalla, men nej, tjocka dammlager overallt, och infopapper klumpigt fastlimmade pa de "antika" dorrarna.
Det gick inte sa bra att forsoka fraga honom om det verkligen var sa, och beratta mer, for har var engelskan pa topp! I ett hus sa han: "Women house eight door". Jaha, sa jag, och ville veta mer, och da sa han: "Women house eight door" igen och igen tjugofem ganger till. Sa jag gav upp och bad honom forklara pa oromiffa eller amarinja till de av vara elever som antingen hor litegrann eller ar duktiga pa att lasa pa läppar, sa att de kunde oversatta pa teckensprak till oss andra, istallet for att jag oversatte den lilla obegripliga infon jag fick, till teckensprak. Inte heller detta gick sa bra eftersom det bara kom fram att han inte hade en aning om vad han pratade om och vara elever fragade vidare utan att fa nagra riktiga svar.
Galet komiskt. Men det var en harlig eftermiddag med vara barn i frihet pa utflykt!
Mina flipflopskor gick sonder mitt i allt, sa jag gick barfota pa hemvagen, men mina barn tyckte inte alls att det passade sig. Har gar bara de allra fattigaste pa landsbygden barfota, och "alla hörande tittar ju pa dig!" Ja, men alla hörande tittar ju pa mig annars ocksa eftersom jag ar ferangi, och jag ar van att ignorera det, sa mig gor det inget! sa jag, och da holl de med mig.
Pa vagen hem gick vi olika snabbt, och nagra sprang plotsligt ivag for att kolla pa nan ny stadion, och andra gick tillbaka for att leta efter Maria och sa vidare, sa det tog lang tid innan alla tillslut samlades pa ett cafe for att dricka te. 43 pers. Helt galet. Men underbar dag!

Frihet!

De senaste veckorna har varit valdigt tuffa och jobbiga pa skolan.
Men nu har Miss Jenny (den engelska damen som startade skolan) antligen kommit tillbaka for tva veckors besok, som allas var raddare. Hon anlande i lordags kvall, och nu ar det bara underbart pa skolan. Larare och ansvariga och alla, alla har sadan respekt for henne och ar radda och skotsamma, sa nu kanns det som friheten kommit tillbaka. Barnen ar lyckliga och vi ar lyckliga, och jag vill verkligen inte aka harifran!
En vecka kvar, och det ar alldeles for lite!

For nagra helger sen var har en svensk grupp pa besok som vi tog hand om. Aven de alskade saklart dovskolan. Samma fredag kom Mamo pa overraskningsbesok!! Mamo gick pa dovskolan forra aret men blev ivagskickad lite efter att vi lamnat, och gar nu pa en vanlig skola i Gimbi (en och en halv timme harifran). Han ar helt underbar, och har varldens harligaste ansiktsuttryck. Han bodde hos oss hela helgen, och hangde med oss och sverigeganget. En underbar helg!

I forra veckan gick vi till marknaden for att kopa t-shirtar till alla barnen. 135 stycken. Helt galet mycket. Vi lyckades fa rektorn att gora ett undantag och slappa ut fyra av de aldsta killarna att hjalpa oss. En helt underbar eftermiddag! Frihet!
Hade det bara varit Maria och jag hade vi gatt runt och varit sura och irriterade och trotta eftersom det varit svart att pruta, svettigt och varmt, jobbiga manniskor overallt osv.
Men nu hade vi fyra underbara killar med oss som skotte allt! Vi stack till dem lite sedlar da och da, och bara chillade. De trivdes och var lyckliga, och nar man ser sa vackra vanner som ar lyckliga, oj, da blir man lycklig! Vi skamde bort dem med fika, och helt enkelt njot! Mosisa, Misganu, Natoli och Samuel!
Och en gang nar jag och Mosisa hamnade pa efterkalken for att vi kopte volleyboll och pump, sa gick vi och letade efter de andra sen. Och da hor jag, mitt bland alla ointelligenta ljud som etiopierna av nan konstig anledning alltid har for sig, ett underbart vackert ljud tillhorande min dova van Misganu som ropade fran andra sidan gatan! Helt galet att jag lyckades urskilja hans vackra ljud mitt bland allt ovasen. Han ar sa fin!

Nu ska jag hem och packa ihop mitt senaste halvar, och imorgon flyttar vi in i huset pa dovskolan tillsammans med Miss Jenny och de tva gamla sota britterna Richard och Catherine, for att spendera tjugofyratimmar om dygnet med vara barn de sista dagarna. Pa mandag aker vi till Addis och pa onsdag flyger vi hem.
Jag vill inte lamna mina barn!!!


Liknande inlägg