Jämställdhet

Några observationer och tankar jag skrev ner när jag var i Etiopien,
om hur de etiopiska kvinnorna har det.


Vi var på tjugoårsfest hos en kille i grannhuset.
De som satt ner var männen och vi ”ferangi”-tjejer.
De andra tjejerna och kvinnorna som var där sprang runt och
serverade och hjälpte till och fixade.

Ofta om man är hembjuden till Etiopier (speciellt om de inte är så rika) så är det endast mannen i huset som äter tillsammans med gästen.
De andra sitter bara och tittar på.



En kille har rätt att stoppa en tjej på stan om han vill prata eller annat,
och hon har ingen rätt att strunta i honom.

Längs vägarna ser man mängder av kvinnor
som bär tunga lass på sina bräckliga ryggar.
Kämpar från morgon till kväll för att försörja familjen.


I stan och längs vägarna ser man mängder av män som driver runt, pratar, fikar, sitter och hänger, eller bara står och tittar på andra som arbetar.

På restauranger och cafe´er består besökarna till allra största delen av män.



Kvinnorna i Etiopien har det verkligen inte lätt, och jämställdhetsdiskussionerna i Sverige känns plötsligt så onödiga. Men vad ska man göra åt kvinnornas situation i Etiopien då? Kan man göra något? Man måste ju då ändra hela tänket hos männen, kulturen och inte minst kvinnorna själva. Kvinnorna måste få veta att de har rättigheter. Kvinnorna måste börja ta för sig, vilket de aldrig gjort förut. Hur ska de klara det? Ska vi fortsätta kämpa mot den svenska kvinnans minimala orättvisa, eller ska vi börja tänka steget längre? Ta steget utanför vår egen lilla värld och börja se ansiktena på människorna som är offer för världens orättvisor...

Förträngda minnen

Planerna för hösten ser ut som om jag och Maria åker tillbaka till Etiopien och Nakamte för ytterligare sex månader.

Om Gud vill. Det är det jag räknar med. Att det blir som Gud vill med mitt liv och mitt kommande år. För då kan jag få frid över besluten och det som händer. Då blir det till det bästa vad som än händer.


Det har gått så lång tid sen vi kom hem därifrån nu. Fyra och en halv månad.
Nästa resa dit ligger närmare i tiden än så. Två månader.

Det slog mig häromdagen att jag börjat glömma... Nej, kanske inte glömma helt, för det finns ändå kvar där inne någonstans. Men sånt jag inte längre tänker på varje dag eller varje vecka, det försvinner liksom lite.

Vissa tecken i teckenspråket.
Vissa namn på människor jag pratat med.
Vissa ord på de konstiga språken.

Men värst av allt;
Det tunga som man inte orkar tänka på hela tiden för att det får en att må dåligt. Det som man kanske tillochmed förtränger för att det är för orättvist.

Orättvisorna de lever i.
Kvinnornas situation i Etiopien.
Barnens situation.
De dövas situation.

Människor vi mött som rört vid vårt hjärta och berättat saker som fått oss att gråta. Om deras liv.
Jag orkar inte tänka på det varje dag, för det gör så ont. Att veta hur våra vänner på dövskolan mår. Att de blir slagna av sina lärare. Att deras framtid kanske inte är så ljus. Att deras liv inte är så lätt som mitt.


Och att tänka på människorna jag mött som lever för att få mat för dagen. Att få ett mål mat bestående av det billigaste man kan få tag i. Att aldrig ha råd att äta kött trots att de arbetar hela dagarna. Att inte kunna försörja sin familj för den futtiga lön de får.


Och jag inser att jag kommit in i det svenska livet igen.
Äta kött minst en gång per dag och se det som en självklarhet.
Slänga maten man inte orkar.
Köpa mat, kläder och saker som fått andra att slava för en obefintlig lön, och sen forslats över hela världen.
Klaga över Sveriges små futtiga orättvisor.
Spendera pengar på mindre viktiga saker.
Oroa sig för mindre viktiga saker.
Prioritera mindre viktiga saker.

Det gör ont när jag inser att jag anpassat mig så lätt. Tårarna kommer när jag tänker på hur mina älskade vänner på dövskolan har det just nu i denna sekund nere i Etiopien, medan jag sitter här på mitt rum fullt av saker, mätt efter en stor portion kyckling och en glass till efterrätt, lyssnande på musik från en dyr stereo, sittandes på en mjuk skön säng i ett stort fint hus, fina kläder i en stor garderob, med saker i överflöd och ett liv i lyx.
Och jag går med på att leva så! Det gör ont i samvetet nu, men sen förtränger man det för att det är det lättaste alternativet. För att man inte orkar tänka på det för ofta, och kanske inte orkar göra något åt det.


Detta är tankarna som surrar runt i mitt huvud nu, och som jag inte vet vad jag ska göra av. De har ingen början och inget slut, så blogginlägget blir bara ett stycke lösa tankar utan större sammanhang.

Tankarna surrar vidare och tårarna stiger sakta. Tack för mig.