Gästfria vänner

Finaste telefonsamtalet fran en av forra sommarens sports camp-kids,
med hog uppspelt forvantansfull rost:
 
"Beni! Hi! It's Fikadu! You come my house tomorrow 3 or 4, I make shiro!"
 
Hembjudna tre ganger pa samma dag, standigt omgiven av varldens finaste vanner.
Hej Etiopien, tjena banan vad vi trivs!

Välkomnandet, åh välkomnandet!

(Skrevs sjunde januari, fortsättning på föregående inlägg om ficktjuvar och sånt förvirrat)

 

Så var det mitt på eftermiddagen och vi var framme i Asella. Det var juldag och alla som inte var muslimer var hemma hos sina familjer. Vi hade förgäves försökt kontakta folk i Asella för att meddela om vår ankomst och se om det fanns rum för oss på kyrkans gästhem. Dels var täckningen ovanligt kass på mobilerna, och så visade det sig senare att Eyob bytt nummer och det var därför vi aldrig kom fram. Men en hästskjuts senare var vi hemma på kyrkans compound som ekade tomt då alla var hemma och firade jul.

Men då vi på vår bristande amarinja och oromiffa och en massa gestikulerande fått kontakt med den närsynta vakten som inte kände igen oss förrän vi var inom en meters radie, skyndade han iväg för att hämta gästhusansvarige Eyob som fick avbryta sitt julfirande för att vi oanmälda gäster skulle få en nyckel till huset, vilken han skyndade iväg för att leta upp.

Fina människor alltså. Alltid välkomnande.

 

En varm(!) dusch senare (resans första varma, ljuvligt) var vi redo att... ja.. vad? Vi ville träffa våra människor, men mobiltäckningen sög fortfarande och våra kids har ju inga nummer och alla är ju hemma och firar jul. Vi åt en himmelskt god mango först by the way. Efterlängtad.

Vi promenerade helt enkelt iväg upp till kvarteren där våra kids från sommarens sports camp bor mer eller mindre utspridda men där vi stött på dem tidigare.
Och nej, det tog faktiskt inte lång stund alls innan vi blev hittade av en två tre och fler och fler av våra kids. SÅ fint! Kramar och skratt och flumm och sånt fint. Lite promenerande och så visade de oss en fin park med vatten och djur och växtligheter och sånt. Bejbi betalde inträdet för oss innan vi hann blinka. Så fin alltså! Och de går tydligen i åttan och nian många av dem. Snart inte barn längre. Galet.

 

Vi blev visade hem till två av killarnas släkting där vi fick det där brödet man bakar till högtider, och så ville de bjuda på sin festdryck. Typ kranvatten blandat med olika söta saker. Smakar inget bra och framförallt är det ju kranvatten vilket vi alls inte dricker för att undvika sjukdom. Men vad gör man när man blir bjuden och de vill så väl och språkkommunikationen går sådär...? Till slut förstod de att vi inte ville ha, men vi kunde väl i alla fall smaka ur deras glas? Okejdå. Det går ju inte att inte smälta för deras leenden och gästvänlighet och finhet. Vi drack en klunk och ber att få vara friska.

Sen promenerade vi lite till och gick hem till en annan av killarna. Där fick vi mer högtidsbröd och makiato - mjölk med kaffe. Så fint. Satt där med hans familj som vi inte kunde kommunicera med utan hjälp av den av killarna som kan bäst engelska. Men ändå fint.

 

Sen var det mörkt och vi skulle promenera hem, ledda av våra kids. Då kommer fler och fler och fler och plötsligt är det en hel klunga av dem! Den ena mer chockad än den andra av att vi plötsligt står där i mörkret, men frågan är var de kom från och hur de hittade oss liksom?! Åh FIN kväll! Skämtandes och skrattandes och kramandes promenerade vi hem och sa till slut hejdå och ses imorgon! Det här ser lovande ut för våra Asella-dagar. Så mycket kärlek. Så fina kids. Ändå fin second christmas.

Kassa ficktjuvar och sånt förvirrat

(Skrevs sjunde januari)

 

Jag och Maria kom fram till Asella idag. Äventyrsresa by the way. Okej resans äventyr är värt ett eget inlägg här. Inser att det nog är bäst att föräldrarna slutar läsa här och hoppar till nästa inlägg som är mindre oro-framkallande.

 

Vi skulle ta oss från Gullale där vi bor i norra Addis, till Kaliti som ligger i södra Addis, helt andra sidan den här miljonstaden som ständigt byggs om och byggs ut och nu dessutom håller på att utrustas med en spårvagn/tåg/tunnelbana vilket gör det än mer svårframkomligt. När man ska ta sig fram i den här stan kan man åka två typer av taxi. En contract-taxi som är vanliga bilar som kör en vart man vill för hutlösa priser. Typ 40-80 kronor för en bil beroende på tid på dygnet och såklart hur långt man ska.
Är det sen kväll eller tidig morgon är det dock ofta enda alternativet. I alla fall om man vill vara någorlunda safe.
Det andra alternativet är minbuss-taxi. En linjetaxi som kör sina speciella rutter för typ 1-4 kronor. Här gäller det att ha koll på stan och vart man ska ta sig för att hitta rätt rutt och så vidare. Sen kan man däremot hoppa på och hoppa av var som helst längs denna rutt. Svårigheten här är ju som sagt att de bygger om hela stan och de vägar och rutter man tidigare haft stenkoll på nu hela tiden ändras. Plus att man i rusningstider kan få vänta en halv evighet på att få plats i rätt taxi.

 

Tillbaka till idag. Vi trodde vi hade koll på hur vi skulle ta oss. Det visade sig ha ändrats lite.

Från Gullale till Piazza. - Fast vi hamnade på Giorgiz istället och fick promenera ner till Piazza.
Från Piassa till Kaliti. - Fast de gick visst inte hela vägen, i alla fall inte just då, så vi fick åka till Saris och byta minibuss där, till Kaliti.

I den sista minibussen kände Maria en hand i sin byxficka. Hon funderade på vad den innehöll och kände att de 40 kronorna kunde hon klara sig utan. När hon tittade ner hade grannen bara fått med sig hennes snytpapper ut på sätet, och inte pengarna. Kass ficktjuv som dessutom hade hajpad mobil och såg allmänt rik ut.

 

När vi så var på busstationen, alltså fortfarande i Addis trots att det gått typ en timme sen vi åkt hemifrån, så fanns det visst ingen buss till Asella just då så vi sällade oss till några andra i skuggan. Efter ett par om och men och ett antal turer fram och tillbaka hoppade vi till slut in i en minibuss till Nazret, som ligger halvvägs till Asella, för att byta buss där. Vi gillar egentligen inte minibussarna. De kör mycket galnare än de stora bussarna, plus att det är ännu mindre plats för ben och packning. Men vad gör man. Satt på en tredjedels säte med ett gäng andra, och hade benen fastkilade mellan säten och människor och väskor. Ingen plats för cellskräck direkt. Och så galna omkörningar på det. Men vi överlevde.

Grejen var att när vi kom fram till Nazret var det inte alls så trevligt som vi är vana vid i Etiopien. Efter lunch med x antal småstöriga människor begav vi oss mot busstationen. Väl där var folk så sjukt jobbiga. Stora män som kom för nära, en kille som typ gick in i mig framifrån samtidigt som han började dra upp blixtlåset på min axelväska som jag hade framme på magen. Inte så smidig som han önskat så det var inte så svårt att bli av med honom, men hej. Sjukt irriterande! Och så en annan som drog upp blixtlåset på ytterfacket på min ryggsäck, men där hade jag bara tepåsar och choklad och det var tydligen inte tillräckligt intressant eller så var även denna ficktjuv för kass.
Det är för väl att man har sina värdefullaste saker längst in och längst ner i väskorna. Men ja, så sjukt otrevligt ställe! Vi gillar inte den stan nu.

Vi hittade i alla fall en minibuss som tog oss till Asella innan vi ens hunnit lyssna klart på ett sommarprat som handlade om Etiopien medan vi skrattade högt av igenkänning occh våra medresenärer tittade konstigt på oss.


Liknande inlägg