nästan perfekt

Fredagen kom och jag var lycklig redan på morgonen när jag vaknade. Jag var ju säker på att det skulle bli en underbar dag med kära återseenden. Och jag fick så rätt. Direkt efter lunchen åkte jag iväg till Båstad. Tillbaka till Båstad. Tillbaka till ett annat liv. Livet som vi lämnade för ett år sen när den efterlängtade studentdagen äntligen kom. Livet i Båstad. Livet i Båstad som verkar ha fortsatt utan oss. Som om vi lämnat det helt obemärkt. Fast livet i Båstad är ju inte längre vårt liv. Vårt liv går det väl inte heller att säga. Vi måste prata om Våra Liv. Våra liv är inte längre gemensamma. Vi lever i olika delar av världen. Olika sysslor. Olika intressen. Olika erfarenheter. Olika förhållanden. Olika liv. Fast det sticker till i hjärtat när man tvingas inse att det hänt. Att vi gått olika vägar och inte längre är Klassen. Klassen den underbara. Som kom så bra överens. Trivdes och hade det så underbart. Bakade kladdkaka. Åt kladdkaka. Fantiserade om kladdkaka. Pratade om kladdkaka. Tjatade och drömde om den där magiskt goda. Och åt den. Ofta och mycket.
Och nu var det dags för lite reunion och träffa dem som kunde tänkas ha möjlighet att komma på årets modevisning. Så nu kom det. Det kära åteseendet av Emilia, Li, och Therese på sparatorget. Och efter en sekund kändes det som om vi bara varit borta från varann en vecka. Ett vanligt skollov. Vi åkte till vårt gamla Apelryd och träffade vår älskade Mole som gav oss uppdatering av läget. Vi tittade på den nya bildsalen, träffade kocken som sjöng en sång för oss, hälsade på mattanterna, expeditionstanterna, Maria, Sofi och några till som alla ville veta vad vi gjorde av våra liv. Vi såg livet på skolan. Livet som fortsatt utan oss. Med nya ettor på våra internatrum. Nya ettor på expeditionen, på gräsmattan, i trappan, i datorsalen. Ettor som inte kände oss. Vi åkte därifrån ner till gräsmattan vid hamnen. Satt och njöt av kladdkakan, vädret och sällskapet. Åt på Abbe's och hämtade Maria på tåget. Sjöng Encarnación och mindes tillbaka.
Och plötsligt hade vi spenderat mer än sex timmar. En hel eftermiddag var ingen konst att fördriva. Vi trivs ju så bra tillsammans. I vårt vackra Båstad som vi inte förstår att vi bara ville bort från så fort det blev fredag. I vårt vackra Båstad där allt kändes som vanligt men ändå inte alls.
Vi träffade Ami och Jenica och gick tillsammans på årets modevisning. De var så galet duktiga men det kändes konstigt att titta på och inte vara med. Vi träffade Charlie och Aditi och bokade in en reunion för hela klassen i sommar. Då ska det ske. Då ska vi återförenas allihopa. Varenda en. Hoppas vi verkligen. Klassen. Hela Klassen. Klassen den underbara.







144588-42






Och slutligen för att summera dagen och citera winnerbäck:

och allting allting allting allting allting ja allt är nästan perfekt

(men så länge det inte är hela klassen som är samlad kan det nog bara vara ett nästan perfekt)

vi har det så bra

vi bakade kladdkaka medan winnerbäck sjöng från stereon. vi slickade kladdiga skålar och slogs lite om sista. vi satt runt köksbordet och myste. pratade. drack latte och åt de sista after eight bitarna. medan doften från kladdkakan i ugnen förhöjde stämningen. någon gick en annan kom. allt medan kvällen förflöt uppe i köket i villan på strandhem. en mysig och inte så ovanlig internatkväll. och "vi har det så bra!" råkar vi utbrista nu som då. hela tiden. uttrycket börjar bli uttjatat, men det är ju så sant. ja ni märker själv. livet är helt enkelt bara soft ibland. och då får man unna sig att njuta. fullt ut. andas in. andas ut. andas in kladdkakedoften. andas ut medan leendet inte går att hålla tillbaka. vänner runt ett köksbord. en sen försommarkväll. vi har det så bra.