att så innerligt gärna vilja, men hopplöst omöjligt kunna smälta in

Märklig känsla.
Att känna sig helt hemma på en helt ny plats. Och samtidigt känna sig helt malplacerad och missanpassad. Att känna sig välkommen och varmt mottagen. Och samtidigt verkligen inte smälta in.
 
Jag besökte den etiopiska församlingen i Lund ikväll. De hade gudstjänst och allt var så etiopiskt. Jag kände mig som jag plötsligt hamnat i Etiopien fast sluppit flygresan. Kände inte en kotte men var så klart mer välkommen än jag vågat hoppas.

Alla de där små detaljerna som är så Etiopien. Kvinnan som kom in med vattenglasen till de som talade - såklart fyllda till bredden så brickan blev blöt. Kvinnan bredvid mig som luktade på tok för mycket parfym. Soundet i keyboarden. Lovsången. Klädstilarna. Humorn. Språken. Välkomnandet. Allt. 
Så fina människor. Så härlig kväll.

Men jag inser ju ännu en gång att hur gärna jag än vill kommer jag aldrig någonsin passa in. Jag är ju så galet vit och den där hudfärgen överröstar ju allt det där som annars skulle kunna åtgärdas för att passa in i det där landet där jag av någon oförklarlig anledning känner mig så innerligt hemma. Vad gör en åt det liksom?

Smärtan i välsignelsen

Alltså det här med att jag har lyxen och är så välsignad som får åka till Etiopien titt som tätt och får känna mig så hemma i den där världen som är så helt totalt motsatt mot den svenska, och får ha så otroligt många fina fina människor i mitt liv både i Sverige och i Etiopien - det är verkligen något jag är tacksam över. Verkligen.
Det är bara det att det sliter så mycket på hjärtat också.
Att ständigt ha människor som är saknade.
Att aldrig aldrig känna mig färdig och redo att lämna när jag sätter mig på planet tillbaka till Sverige.
 
Och hur en får ihop plugg, självstudier, självdiciplin, närvaro i vardagen och med vännerna medan en ständigt tänker på Etiopien och människorna där och anstränger sig för att inte prata om Etiopien hela hela tiden trots att folk frågar hur en mår och sånt och endast Etiopien finns i tankarna... ja... det är lite utav en svår ekvation.

För jag har det otroligt fint här i Sverige med en hel massa fina vänner runt mig som jag är otroligt tacksam över och inte vill ska känna sig förbisedda eller mindre värda än mina Etiopienmänniskor. För utan dessa Sverigemänniskorna vet jag ju inte vad jag skulle gjort! Jag skulle ju inte klarat mig i Etiopien utan mina Sverigemänniskor här hemma som vet var jag kommer från och vem jag är när jag är här och som jag saknade när jag bodde i Etti. Jag vill bara att de ska veta att de är älskade och ovärderliga för mig och därför försöker jag hålla igen med Etiopiensnacket trots att jag inte kan hjälpa att det där landet fått en speciell plats i mitt hjärta.
 
En människa som, ja såklart inte fattar allt som rör sig i mina tankar men väldigt mycket, och som aldrig blir trött på att snacka om Etiopien och som jag delar typ all Etiopienerfarenhet med, det är den här människan som jag råkar ha en ny vacker bild på:
Vad gjorde jag utan henne liksom?
 
Och alla andra fina människor i min vardag.
Ja, detta inlägg var liksom tänkt att handla om hur jag får ihop saknaden med den svenska vardagen och kluvenheten med att ha älskade människor i två olika världsdelar utan att prioritera bort någon enda av dem...
...och jag vet faktiskt inte hur jag ska gå tillväga.
Men jag försöker genom att ha tepartyn med klasskompisar, fika med vänner på olika orter, planera in helger med de som bor längre bort, träffa etiopiska vänner på sverigebesök, chatta och skypa med etiopienvänner, titta på foton, låta bli att titta på foton för att saknaden gör för ont, lyssna på etiopisk musik ibland och ibland låta bli, försöka plugga även när det är omotiverande och försöka tänka att det inte är så många år tills jag är färdig och kanske kan bosätta mig i Etti om jag vill, ta vara på stunderna när plugget är motiverande, lära känna klasskompisarna lite bättre varje dag, snacka med den där himmelska pappan som känner mig bättre än mig själv och vill det bästa för mig och håller hela mitt liv i sin hand, planera för sommarens etiopienresa, ha vardagsmys i kollektivet och så vidare och så vidare... ja så gör jag och det hjälper lite grand.
 
(Och jag anstränger mig verkligen för att inte ge folk etiopiensår i öronen, men detta är min blogg och den handlar faktiskt mest bara om Etti och då får man skylla sig själv om man ändå läser ;) )