Bristen på effektivitet

Effektiviteten i det här landet är som bekant inte densamma som den svenska. Och det här med det lugna tempot är ju ofta något jag gillar med det här landet också. Dock är ju detta min praktik och jag vill lära mig massor, vilket resulterar i att jag inte längre trivs med bristen på effektivitet. Jag försöker göra vad jag kan åt detta och använder överflödig tid till att analysera och reflektera. Något min utbildning också försöker få mig att göra. Därav de många blogginläggen på sistone...
 
Tecken på effektivitetsbrist:
 
När vi ska ta oss in till stan i jobbärenden gäller regeln som alltid: moppetaxin väntar tills den är fylld innan den kör iväg, vilket resulterar i att vi snällt får sitta och vänta tills det råkar komma någon mer som ska åt samma håll.
 
De muslimska helgdagarna. De är utsatta i almanackan som helgdagar, och eftersom befolkningen består av så stora delar muslimer och ortodoxa är alltså de flesta arbetsplatser stängda på båda religioners helgdagar. Problemet är att man måste titta på månen för att se när helgdagen infaller och alltså inte vet förrän samma dag om det verkligen är helgdag eller inte. Denna veckan var det utlyst helgdag på onsdagen, men på onsdag morgon fick vi veta att den var framflyttad till torsdagen. Vårt kontor som ju tillhör kyrkan, har arbetsdag oavsett, men de kontor som vi samarbetar med och har att göra med extra mycket denna veckan på grund av den nya inskrivningen av barn, berörs ju av detta vilket innebär att även vi drabbas av förvirringen. Det innebär alltså att man inte kan räkna med att den person man behöver få tag på finns på kontoret någon av dagarna, beroende på vilken dag denna fått för sig är helgdagen. Men effektivitet är ju som sagt inte prio ett ändå.
 
När hela kontoret och de frivilligarbetare som hjälpt till vid dagens inskrivningskaos åt lunch tillsammans i stan, och tiden från att vi lämnade kontoret tills vi var tillbaka igen resulterade i drygt tre timmar. Först väntade vi länge på moppetaxi som det tydligen var brist på pga den muslimska helgdagen, sen skulle alla inväntas på restaurangen, sen åt vi i godan ro, sen gick vi till ett annat ställe för kaffe på maten, och under kaffet kom regnperiodsskyfallet som man helt enkelt väntar ut även om det tar en timme, och sen ska alla hitta moppetaxi tillbaka… ingen brådska någonstans.
 
 
En gammal bild från en annan stad (Nakamte - staden jag bodde i sist jag var en längre period i landet) men den visar i alla fall dessa moppetaxis som jag nämner hela tiden.

Förvirrade situationer

När vi plötsligt råkar sitta för många för vad som är lagligt i moppetaxin, stannar den någonstans mitt emellan compoundet och stan dit vi var på väg, och släpper av min handledare som sitter fram bredvid chauffören. Han börjar gå och jag fattar inte om vi ska nåt ärende där så att jag också ska gå av, eller vad som händer!? Dock sitter jag inklämd med två andra kvinnor med vars ett barn i knät och diverse handväskor och påsar, och kan inte ta mig någonstans! Ehm…?! Vad gör jag, min handledare brukar ju vara bra på att informera mig om vad som händer, men nu gick han bara utan ett ord eller tvekan. Ingen gör någon antydan om att vilja släppa av mig trots att jag faktiskt försöker, och när vi kör vidare i samma riktning som min handledare gått och jag ser några poliser sitta i vägkanten förstår jag att det handlade om att vi var för många i taxin och när vi kommit en bit förbi poliserna släpps min handledare på igen. Är inte ett dugg förvånad längre nu när jag är på det klara med situationen.

”Vårt kontor är inte en byggnad, det är på vägarna och överallt”

I tisdags var jag trött på att göra diverse tabeller och sitta på kontoret, så jag såg till att få följa med min handledare på de möten han hade. Väl medveten om att allt skulle ske på amarinja och jag inte skulle förstå majoriteten av det som hände, men spänd på att få se processerna som arbetet består av.
 
Vi besökte två stadsdelskontor som ska välja ut vardera 30 barn av de allra fattigaste i sitt område. Av dessa kommer vi sedan välja ut 20 från vardera stadsdel, vars kriterier stämmer överens med de krav Compassion satt internationellt. Detta urval kommer ske med hjälp av hembesök och en kommitté bestående av folk från Compassion, kyrkans styrelse samt kontoret för Women & Children Affairs. Detta för att motverka korruption då de på stadsdelskontoren har en tendens att välja ut till exempel släktingar. Ser enormt mycket fram emot dessa kommande dagar!
 
Kriterierna är till exempel att de ska vara mellan 3-5 år, och vara väldigt fattiga. I ett land där barnen föds i hemmet och inte på sjukhus, finns det inga förteckningar eller registreringar på barnen och eftersom man ofta inte firar födelsedagar är det många som inte har koll på sin ålder. Detta gör det också svårt att kontrollera om barnen som ska skrivas in verkligen är i sagda ålder, eller om föräldrarna ljuger för att kvala in. (Och det här med lögn är för mig i den svenska kulturen ganska obegripligt hur man kan ta till, men i den här kontexten är det fullt förståeligt att man ljuger och gör allt man kan för att ta sig ut ur fattigdomen. Hur skulle jag med allt mitt välstånd kunna döma någon för en sådan lögn?)
 
Men tillbaka till kontoren vi besökte. Asella har typ 82 000 invånare, och stan består alltså av olika stadsdelar (kebeles). Varje kebele har typ 4200 invånare, och ett kontor med de ledare som väljs av invånarna för 3-4 år. Två av dessa kebeles tillhör vårt program, och det var alltså dessa två kontor vi då besökte. Min handledare förklarade kriterierna och processen för ledarna, och jag satt och analyserade och reflekterade då jag inte förstod allt som sades på amarinja.
Det första var ett rum ungefär så stort att det rymde 7 skrivbordsplatser. Sen 6-7 år tillbaka har regeringen infört krav på att alla arbetsplatser ska befinna sig i samma rum, alternativt ha en glasvägg emellan, för att motarbeta korruption. Bra grej.
Men det jag satt och fascinerades av, var hur många bilder man kan få in på en viss person i ett så pass litet rum. På väggarna satt en del planscher av olika slag, och hela 9 bilder (inramade foton, datorutskrifter samt stora planscher) föreställde Meles Zenawi. Etiopiens förra ledare som dog 2012 och hyllas som en gud eller liknande. Denna ledare är älskad av etiopier överlag, och lite mer kritiserad i utlandet, något som däremot är farligt för invånarna att ha avvikande åsikter kring.
På nästa stadsdelskontor som var lite mindre och för tillfället ganska tomt, fungerade det typ likadant och där fanns 6 bilder av Meles. Vi besökte även kontoret för ”Women and Children Affairs” som ska vara med när barnen väljs ut. Detta var ett ännu mindre kontor och Meles ansikte förekom 6 gånger.
Lite skrämmande iakttagelser, men så svårt att diskutera med etiopierna då det som sagt är farligt att ha en åsikt emot regimen, samt den information och media som hörs, styrs av regimen och deras åsikter alltså är de enda som många etiopier får ta del av.
 
Men det var en väldigt intressant dag, att få se hur det funkar med olika samhällsfunktioner och processer i vårt arbete. Vi fick ta oss en bit, in till stan och tillbaka mellan de 3 olika kontoren, och hela tiden stoppas Girma av folk som har Compassionärenden. Som han sa: ”Vårt kontor är inte en byggnad, det är på vägarna och överallt”.

Liknande inlägg