Så mycket kärlek

Första lägerveckan tog slut idag, och nu har vi en veckas semester och sen en ny lägervecka med nya barn.

 

Att man kan känna så stor kärlek till kids man bara känt i fyra dygn är ett mysterium. Tårarna sprutade på både mig och barnen och flera coacher. Seriöst. Fyra dygn. Det är bara Gud som kan ha med det att göra. Det är så stort att han delar med sig av sin enorma kärlek till människor genom oss. Att vi får en så stor kärlek att bara ge vidare till kids vi inte känt mer än så. Det är en så stor välsignelse att få vara med om, men också en sån tyngd på ens hjärta att hela tiden behöva gå igenom den där processen med att skiljas från människor man fått en sån enorm kärlek till. Det enda man kan göra kanske är att be Gud om hjälp att orka bära den tyngden av sorgen. Det är ju trots allt han som älskar dem mest. Och det är ju trots allt inget man vill vara utan även om det gör så ont. Ja. Kärleken har inte gått förbi oss den här veckan i alla fall.

 

 

Vi gjorde en samarbetsövningslek när dagens tema var ”unity”, och då hade vi några få träbrickor som hela laget skulle förflytta sig på från punkt A till punkt B utan att röra marken. Det betydde mycket kramande och att stå tajt och hjälpas åt att hålla sig kvar på brickorna.

På kvällen när vi hade reflektionstid i våra smågrupper när vi utvärderade dagen och vad vi lärt oss, var det en av mina killar som sa att han inte bara hade lärt sig att samarbeta och sånt, utan idag hade han lärt sig kärlek när vi kramades så mycket under den övningen.

Och det handlar om tuffa fotbollskillar i 10-16-årsåldern. Japp, samma killar grät idag.

Och när jag frågade min grupp en kväll vad de hade trott att lägret innebar innan de åkte hit, och vad de  tyckte om det nu efter ett par dagar, var det en kille som sa såhär: Jag hade hört att det skulle vara en massa god och bra mat här hela tiden, så förutom fotbollen (som många killar svarade som anledning eftersom det är det bästa de vet) var det därför jag åkte hit. Men nu är det undervisningen och kärleken som är det bästa.

 


 

Vi hade alltså hand om en grupp var. Ett lag var. Fyra lag som hette Sweden, Portugal, Brazil och Ethiopia. Mitt lag var Ethiopia och det var sju fantastiskt fina killar som jag var coach för tillsammans med tre etiopiska coacher.

Detta betyder att man får satsa på en fjärdedel av lägrets kids som man kan favorisera med gott samvete och som man får lyxen att lära känna lite mer ordentligt. Man har alla övningar och tävlingar och matcher i dessa lagen, och man sitter tillsammans med sitt lag både vid maten och under samlingarna.

Man får alltså en hel massa kvalitetstid och kan krama och busa och heja på sina killar hela hela tiden. Det är verkligen en av alla bra grejer med upplägget här. Och ja. Så mycket är så väldans bra, och framför allt Gud. Han är bra, han berör, han förvandlar människor. Hans kärlek är ofattbar och gör verkligen stora saker i människors liv. Och han låter oss vara med om det här. Lyx. Sån galen lyx.

 

Fyra av killarna i mitt lag.

 
 
 
Att mata varandra är en stor del av den här kulturen. Gillar det skarpt.
 
 

Nästa kapitel på Etiopienresan

 

De senaste knappt två veckorna har alltså jag och Maria spenerat med våra fina döva vänner.

Först i Hossana på dövskolan där, där vi fick vara med på graduation för våra näst äldsta elever från Nakamte som nu slutade klass tio efter två år i Hossana. Här har de fått mycket praktisk utbildning så att de kan jobba som frisörer, med metall- och trähantverk etc.

Vi hade fina dagar i Hossana med lite utflykter och sånt då eleverna inte hade några lektioner de sista dagarna innan graduation. Däremot fylldes det hela tiden på med mammor och pappor och släktingar som droppade in dagarna innan för att kunna vara med på graduation. Vissa åkte ju mer än en hel dagsresa för att komma fram. Ett tag funderade vi på om vi skulle få plats eller behöva dela säng med någon annan då logementen där vi bodde tillsammans med de döva ju redan är fulla i vanliga fall. Men eftersom det var flest pappor som kom då mammorna stannar hemma och tar hand om hemmet så blev inte tjejernas logement lika fullt som killarnas.

Sen är det ju också kul att det inte fanns några lakan kvar i sängarna eftersom de redan var färdigtvättade och undanstoppade så de inte skulle följa med någon elev eller förälder hem. Och att sova bra när de döva går upp klockan fyra-fem på morgonen och slår i dörrar och skåp och städar och håller på så galet högljutt eftersom de ju inte hör hur högt det låter, det är ju inte det lättaste alltid.

Men vi hade det fint, och ville som vanligt inte åka därifrån när det var dags.

 


Efter det åkte vi en halv dag tillbaka till Addis, för att dagen därpå åka den dagslånga resan till vår gamla hemstad Nakamte. Vägen hade blivit otroligt mycket bättre och det tog endast 6 timmars resväg plus paus, till skillnad från 10 ½ timmar som det tagit när det varit som värst.

Väl där hade dövskolan där redan hunnit avsluta sin termin och de flesta eleverna åkt hem till sina familjer på landsbygden. Men några var kvar, och så har vi ju de döva lärarna i stan och våra äldsta elever som bor själva, plus de som har sina familjer i stan. Så vi hade ändå fler människor att hinna med än det fanns tid till.
Fantastiskt fina dagar i Nakamte också, även om situationen där med skolans ledning och annat som inte är som man önskat alltid gör att känslorna går lite mer upp och ner och skiftar mellan kärlek, ilska, glädje, irritation, hopplöshet, framtidshopp, och allt det där som följer med när man har en massa fina människor på sitt hjärta som inte lever i den lättaste av kulturer och situationer.

 



 
Den här smutsiga fantastiskt härliga lilla tjejen kan man till exempel leka med i Nakamte. Hon som jag brukar prata om som är vår lilla fina Derartu, som vi följt sen hon låg i magen på sin fina döva mamma som är lärare på skolan.
 
 
 Nu är vi tillbaka i Addis igen och har idag på morgonen tagit emot vår grupp från Sverige som vi nu ska ha hand om i tre veckor. Dessa tre veckor kommer inehålla två veckors sports camp i Asella där vi tillsammans med etiopier kommer vara ledare för ett gäng fotbollskids som deltar på ett evangeliserande sportläger. Mellan dessa två veckor kommer vi ha en semestervecka med lite sightseeing i landet, kanske en dags sol och bad om regnperioden tillåter, nån fågelsafari och nån annan safari med lite antiloper och piggsvin och andra halvstora djur.
 
 (Här har Frida, Henrik och Daniel precis anlänt, och första frukosten får ju vara lite lyxig med amerikanska pannkakor och en fantastisk fruktsallad med mango, papaya, apelsin, banan, lime och ananas!)
 

Det är alltså lite som två olika resor jag är på. En i den värld som innehåller våra döva etiopiska vänner, och som nu alltså är avslutad, och en resa som börjar nu, där vi är reseledare och sportlägerledare. En fantastisk lyx att få ha det såhär, och vi trivs järnet!

 

 

Hej Cissi

 
Japp, så fort jag ser nåt som har med Arsenal att göra tänker jag på dig Cissi.
Och detta hem som tillhör en av våra döva vänner har ständigt en Arsenalflagga på bordet, så du gör dig påmind.
 
 
Även ett bevis och en bekräftelse på att Maria också står på din sida som du ju redan misstänkt.

Liknande inlägg