Att en hel kontinent ständigt blir reducerad till en enda sorts bild är också ett förtryck

Hämtat från Humans of New York:

 
"We don't like pictures like this. It is not good to deduce an entire country to the image of a person reaching out for food. It is not good for people to see us like this, and it is not good for us to see ourselves like this. This gives us no dignity. We don't want to be shown as a country of people waiting for someone to bring us food. Congo has an incredible amount of farmland. An incredible amount of resources. Yes, we have a lot of problems. But food is not what we are reaching for. We need investment. We need the means to develop ourselves."
(Kinshasa, Democratic Republic of Congo)
 
Och jag kan bara säga Amen på det här.
Han uttrycker det så bra och har så rätt, så egentligen behöver jag inte tillägga mer. Förutom då kanske att den här bilden stämmer in på vad hela den afrikanska kontinenten blivit förknippad med, och att det inte är rätt mot kontinenten eller något av länderna att bli reducerade till endast behovet av mat. Det finns så mycket tillgångar, så många olika sorters människor, så många olika vackra landskap och kulturer och upptäckter att göra, och så otroligt mycket mer med varje unikt afrikanskt land än vad denna bild visar och representerar för västvärlden.

Att känna tacksamhet kan kräva övning

Det är egentligen otroligt hur lättlurade vi människor är. Här kan man gå runt och vara nöjd och glad med det man har och äger, tills man hamnar i stan vid alla skyltfönster fulla av nya fina kläder möbler prylar saker. Då plötsligt sätter det där suget igång och man önskar man hade dessa sakerna. Sakta övergår önskan till inbillningen av ett behov. Man kan övertala sig själv att man nog faktiskt behöver det där plagget eller den där möbeln eller teknikprylen. Eller att man i alla fall skulle bli så väldans glad av den där koftan och använda den mycket och ofta så det ändå är värt priset. Eller att man borde göra om i sitt hem, och alla de där andra sakerna som man inbillar sig att man behöver och som man kan spendera förmögenheter på. Faktiskt helt i onödan.
 
Läste ett inlägg om tacksamhet som jag vill tipsa om, och som kan ge nya perspektiv på något utav detta: 
http://momastery.com/blog/2014/08/11/give-liberty-give-debt/
 
Ett tips på något befriande är att säga upp alla dessa gratisprenumerationer på klädkataloger/inredningsmagasin/clasohlsonkataloger etc som kommer hem i brevlådan och sätter igång detta suget om och om igen, samt hålla sig undan från skyltfönstren i stan. Det hjälper en mer än man anar att känna tacksamhet i vardagen och över det man redan äger, när man dagligen slipper frestas av allt det man inte äger. (Och när de verkliga behoven uppkommer är det lätt att leta upp de prisvärda alternativen på internet även utan att ha fått hem massa olika kataloger allt som oftast. Plus att man slipper paja miljön mer än nödvändigt med alla dessa onödiga kataloger.)
 
Ville bara dela med mig av några tankar och tips som jag själv behövde påminnas om efter att ha slagits av annorlunda perspektiv de senaste veckorna.

Asella Sports Camp 2014

Jag vet. Förlåt. Det har nog förväntats att jag skulle blogga lite även denna etiopienomgången, men nu sitter jag här nylandad i Sverige efter tre veckor i Etti medan bloggen varit knäpptyst.
Man skulle kunna kalla denna sommaren intensiv, med först fyra veckors dygnet-runt-ledarskap på konfirmationsläger och sen direkt därifrån till flyget för tre och en halv veckas dygnet-runt-ledarskap i Etiopien. Jag klagar inte för det har verkligen varit helt fantastiskt lyxigt att få vara med om, men det gör det ändå lite svårt att sätta sig och samla tankarna till ett inlägg på min egen blogg där jag vill dela mina egna reflektioner. Har däremot bloggat lite på den gemensamma resebloggen, så jag tänkte publicera ett av de inläggen även här nu i efterhand:
 
Det handlar om hur en vardagssituation på Asella Sports Camp i Etiopien kan se ut. 
 
Just nu skiner solen lite lagom mellan molnen, och på fotbollsplanen som är lerig efter regnperiodens ständiga vattnande pågår en match mellan två av lägrets fyra lag. De i måndags så nya, färgglada lagtröjorna är nu svettiga och leriga. Fotbeklädnaderna varierar; barfota, endast en sko, sandaler, tygskor, plastskor, endast strumpor, skor som är mer trasiga än hela, samt en och annan fotbollssko. Den röda leran förvandlar dock varenda variant till platåmodell. På en del av planen betar en ko lugnt av gräset, och bollen får helt enkelt dribblas runt den. Svenskarna bredvid mig diskuterar hur det skulle kännas att springa in i en ko och om den ens skulle reagera. På en annan del av planen föser Samuel får för att kunna spela fotboll i fred. Jag sitter och torkar av min kamera som blivit lerig – det vill säga putsar min leksak som kostar sjukt många månadslöner i det här landet. Bredvid mig sitter en liten kille som bor på området och putsar på sin leksak – en lerig kapsyl och en plastbit. Hej kontrast. Han har långa ögonfransar och världens charmigaste leende, ser ut att vara i tre-fyraårsåldern med påstår sig ha fyllt sex år. Han är blyg och min amarinja är mager så konversationen tar slut där. Andra sidan mig sitter ett par av förra årets Sports Camp-kids som jag passar på att kramas med och lära mig lite mer amarinja av. Det blir mål och jublandet är öronbedövande. Etiopiernas hejaramsor är medryckande och svenskarna skrålar på med schlagers och andra sånger som kan tolkas som hejande om man inte förstår svenska. August har spelat färdigt och använder en pinne för att rensa bort den klibbiga leran från dubbarna. Någon halkar i vattenpölen mitt på plan så att leran stänker, och en galet stor örn svävar förbi ovanför oss. Kristine försöker knyta sina skor för femtonde gången, men en lillebror till en av förra veckans kids knyter upp dem gång på gång. Han heter Joni, är fyra år och världens kaxigaste kille. Han har hur mycket energi som helst, är galet söt, busar hela tiden och har blivit bästis med oss svenskar. Nu anfaller han Agge och på planen är det straff. En av de etiopiska coacherna försöker lära sig svenska av Benjamin och Edvin, som i sin tur försöker ta reda på huruvida bären de hittat är giftiga eller ej. Nu flätar Joni mitt hår och så var det visst mina skosnörens tur att bli anfallna samtidigt som han slänger sig i Sarahs knä. Nu är fårflocken mitt på planen igen och herden syns inte till. Det hindrar dock inte matchen från att fortsätta utan Brasilien gör mål och domaren gör ett halvhjärtat försök att valla bort fåren från planen samtidigt som Gabriella och Veronika drar igång ”Vart vi går...” med de etiopier som inte spelar just nu. Plötslig är det dags för alla oss svenska och etiopiska coacher att gå och duka fram maten medan Coach Eyob samlar kidsen för att snacka lite om dagens tema ”Unity” och dra paralleller till dagens olika övningar och fotbollsmatcher. 
 
Joni attackerar Agge.
 
Gänget jag hängde med i Etiopien.
Här på  båtutflykt i Zwai under vår utflyktshelg mellan campveckorna.

 
  
 Och all denna glädje som präglar Sports Camp. 
Det har verkligen varit fantastiskt och underbart,
och jag är så galet tacksam att jag fått vara med!

Liknande inlägg