Dagen idag och den där saknaden.

Idag har jag gått igenom en hel del av bilderna från sommarens fem veckor i Etiopien för att rensa och kunna dela med mig till alla dem som berörs. Det resulterar ju i en hel del saknad och fina minnen. Samtidigt chattade jag med fin saknad vän i Etiopien. Även det resulterar i saknad. 
Sen har eftermiddagen och kvällen spenderats med min bror som kom på besök för att hinna träffas en sista gång innan han spenderar en termin på Cypern. Nu sitter han på planet dit och därmed är alla mina bröder utomlands och jag är ensam kvar i Sverige. Även detta resulterar i saknad. 
Därför får kvällen avslutas med ännu en stund av etiopienfotosortering och mailande med etiopienvänner när jag liksom redan är full av saknad och då lika gärna kan passa på att gräva ner mig i den när så många andra dagar ägnas åt att försöka hålla saknaden borta och låta bli att titta på fotona för att det är så jobbigt att sakna. 
 
Men ja.
Att sakna är bra för det betyder att man har människor i sitt liv som är värda att sakna.
Så jag är tacksam ändå mitt i saknaden.
 
Fina familjen med numera bror på Cypern, bror i USA och bror i Rumänien.
 
Och så alla dessa bröder i Etiopien:
 
 




 
 




 
 
 

Mentalt finns inga geografiska avstånd.

Att det är så otroligt nära till Etiopien rent mentalt... 
det räcker med en lukt, en låt, en känsla, ett långsökt samtalsämne - allt associeras till Etiopien i min hjärna. Hela tiden är jag där rent mentalt och det är svårt att styra tankarna. 
 
Den där etiopiska musiken som jag hade så svårt för i början - japp, nu älskar jag den och börjar inte ens skratta åt deras stereotypa musikvideos längre utan känner mig bara hemma och fylls av saknad.
Varenda situation som tas upp på föreläsningar och i diskussioner på socionomutbildningen tar mig tillbaka till Etiopien och idag när vi diskuterade barn-aga och hur det ser ut i världen var jag där igen - i Etiopien, på dövskolan - och det blev alldeles för närgånget inom mig. Händerna började darra och alla dessa gånger jag konfronterats eller konfronterat detta fenomen spelades upp inom mig.
Jag inser att jag inte har några "normala" referensramar och att väldigt mycket i min utbildning handlar om att sätta sig in i hur det svenska samhället funkar - något jag känner mig lite främmande inför och inte vet om jag är helt redo för eller överdrivet intresserad av...
Mentalt lever jag ju faktiskt inte i det svenska samhället och har svårt att förstå flera av dess normer. Men jag antar att det är något jag mer eller mindre frivilligt och kanske för mitt eget bästas skull får försöka landa i. Just nu känns det bara så avlägset då Etiopien bara är en tanke bort.
 
Men ja, även om det inte låter så, trivs jag faktiskt på utbildningen och i boendet och bland alla vackra gamla universitetsbyggnader. Men etiopisk musik kan man lyssna på ändå. Och krydda all sin mat med etiopisk krydda. Och prata amarinja med sig själv på sina cykelturer och önska man kunde detta vackra galet svåra språk.
Och sen återgå till skolböckerna och försöka sätta sig in i det svenska samhället. Och trots att jag skäms över att jag har det så bra - ändå försöka förstå hur bra jag har det med världens bästa boende, en bra utbildning som jag får betalt en hel massa för att läsa, och två skilda världar jag får kalla hemma... Två olika världar dock fulla av fina människor jag får kalla mina vänner..! Japp, jag är sjukt välsignad.