Fortfarande i Addis

Andrade planer. Igen. Det ar sa det ar har i Etiopien. Aldrig lont att planera, for det andras hela tiden och blir aldrig som man tankt. Men som tur ar behover det oftast inte betyda att det blir daligt.

Tanken fran allra forsta borjan var ju att vi skulle vara i Addis till sondag, alltsa torsdag - sondag. Men pa grund av olyckan med bilen pa hitvagen, sa har vi blivit kvar langre. Dels for att vila ut, dels for aterbesoket hos doktorn i mandags, och dels for att bilen inte gick att kora med.
Men idag akte i alla fall Maria med tre brittiska supersota tanter till Nakamte. Hon ville tillbaka till sina barn pa dovskolan sa fort som mojligt, och de hade bara plats till en med balte.
Tanken var att vi andra skulle aka imorgon, men det tar langre tid an beraknat att satta in balten i den andra bilen vi ska kora, och eftersom vi inte vagar aka utan balten efter att ha kant hur stor skillnad de gor, sa vantar vi nagra dagar till. Forslaget var lordag, men eftersom det ar den stora basaren har i Addis sista lordagen i varje manad, och det rakar vara just denna lordag, sa stannar vi en dag till och aker pa sondag. Jag har ju trots allt langtat efter den har basaren sa lange eftersom sa manga saker jag beundrat och fragat var de ar kopta kommer just fran den basaren, sa det ar latt vart att vanta en dag extra!

Dricker farskpressad juice varje dag nu nar vi ar i Addis. Finns inte i Nakamte sa man far ju passa pa. Har druckit i snitt tva per dag sen vi kom, och det ar sa gaaalet gott. Avocado, guava, mango, apelsin, papaya i en harlig blandning. For endast fem svenska kronor. Magiskt.

Har finns ju ganska manga svenska ungdomar pa Entoto, sa vi har ju alltid nat att gora. Uno-kvallar, stort urval av restauranger och en hel massa annat att hitta pa. Sa trakigt har vi anda inte, aven om jag saknar Nakamte lite nu, och det galet mycket lugnare tempot dar. Nar jag och Maria gick pa stan har i Addis, sa har vi fortfarande varit inne i vart Nakamte-tempo, vilket skiljer sig rejalt fran Addis-tempot. Undras om vi kommer ha samma tempo nar vi val ar hemma i Sverige igen... varning for kulturkrock.

Efter olyckan kanns inget langre, forutom en liten oro infor aterresan. Det har gatt bra att aka bil i Addis de senaste dagarna, men det ar ju sa annorlunda att aka pa landsvagen, och det kommer nog inte markas forran vi val sitter dar i bilen pa vag. Bavar lite for det, men min plan ar att vara trott sa jag kan sova sa mycket som mojligt av resan och slippa sitta och spanna mig och vara radd.

Ja det har var bara en liten uppdatering av laget, och nu maste jag ringa Maria och kolla sa hon kommit lyckligt fram till Nakamte, och beratta att jag inte dyker upp imorgon kvall som vantat. Hon lar inte bli forvanad att planerna andrats annu en gang.

Mer och mer obekvamt

Reflektion over fattigdom

'Genom att Han gav sitt liv for oss har vi lart kanna karleken.
Sa ar ocksa vi skyldiga att ge vart liv for vara broder.
Om nagon har denna varldens tillgangar
och ser sin broder lida nod men stanger sitt hjarta for honom,
hur kan da Guds karlek forbli i honom?

Kara barn, lat oss alska,
inte med ord eller fraser utan i handling och sanning.'
(1 Joh. 3:16-18)  

Motiven finns. Viljan finns.
Manniskornas nod finns. Noden for manniskorna finns.
Behoven finns. Tillgangarna finns.
Manniskorna finns. Jag finns.  

Men aven bekvamligheten. Den finns dar. Mer eller mindre synlig. Men avsaknad av den kanns. Villigheten att slappa taget om den ar oftast obefintlig. Bekvamligheten och 'ratten att unna sig saker man har rad med'.
Har jag verkligen den ratten? Ar det min fortjanst att jag ar fodd in i Sveriges tillgangar?
Ar det odet? Slumpen? Gud? Har jag verkligen ratt till det?  

Ar det ratt att skylla varldens orattvisor pa Gud? Nar vi har varldens tillgangar? Nar vi ar Hans hander och fotter pa jorden? Nar vi har mojlighet och orsak att forandra?  

Ar det ratt av mig att fortsatta leva som jag gor, nar jag har mott manniskor som lider verklig nod? Nar jag har mott manniskor som inte ens kan dromma om ett liv som mitt? Om medelsvenskens liv? Nar jag har sett in i deras ogon, deras liv, deras nod? Nar det har huggt till i mitt hjarta? Har jag da ratt att titta at ett annat hall, forsoka slata over, glomma, fortranga och sa ga tillbaka till min bekvamlighet och mitt normala liv i Sverige? Normalt for vem da forresten?  

Har jag ratt att fortsatta bidra till miljoforstoring och fororening?
Har jag ratt att slanga mat, nar andra aldrig ar matta?
Har jag ratt att kopa saker som fatt andra att slava for en obefintlig lon?  

Aven om min lilla del inte gor nagon skillnad,
har jag da anda ratt att unna mig bara for att jag har rad?
Har jag verkligten ratt till min bekvamlighet?  

Den borjar namligen kannas mer och mer obekvam.

Anglavakt

I forrgar, torsdag, begav vi oss fran Nakamte mot Addis for att hamta Hanna och Clara som kom fran Sverige, och for att spendera helgen i Addis. Vid halv elva pa formiddagen, efter Magnus lektioner pa colleget, tankade vi bilen och borjade den langa skakiga resan. Med Liselott o Dawits bil istallet for Hanna o Magnus nyare, fick vi plats 6 stycken, men fick darmed lite obekvamare resa. Alltsa var det Magnus, Ellinor, jag, Maria, och de tva Glimakravolontarerna (som vi numer bor tillsammans med) Anna och Regina. En man fran compoundet vid namn Toulesa skulle med en bit pa vagen, och fick sitta i bagageutrymmet. Resten av oss hade balten (vilket ar vaaldigt ovanligt i detta lands bilar) eftersom de precis lagat och satt in nya balten pa alla platser i den bilen.
Jag och Maria har tyckt det varit ganska laskigt att aka bil pa de har vagarna (beroende pa chauffor) och ett antal ganger under resans gang satt man och spande sig nar det kandes som det gick lite for fort, eller nar det var stup vid sidan av vagen, eller nar man fick laskiga moten eller omkorningar, eller nar djur och manniskor var i vagen. Lyckligtvis var det ovanligt lite trafik, djur och manniskor ute pa vagarna denna dag...
Efter att ha atit lunch i Bako (efter en tredjedel av vagen) och en stund senare slappt av Toulesa, fortsatte farden. Nasta delmal var Ambo dar vi planerade att dricka farskpressad juice, och da skulle tva tredjedelar av strackan vara avklarad.
Men mitt emellan Bako och Ambo, fem kilometer utanfor en by som heter Geddo som vi nyss kort igenom, haller de pa att bredda vagen eller liknande (vilket de gor pa manga stallen langs vagen) och som forberedelse vattnade de vagen som var tackt av rod jord. (Som vi sa manga ganger hort ar denna roda lera 'halare an sno')

Helt plotsligt tappar dacken greppet om vagen, och vi borjar sladda. Jag som satt och blundade med musik i oronen (basta receptet mot aksjuka och ak-radsla) oppnade ogonen och hann tanka att 'det ar lugnt, vi kor ju sa sakta och det ar brett bredvid vagen, sa vi kommer snart stanna, det ar lugnt', medan Regina som satt bredvid mig dar fram (mellan mig och Magnus som korde) och Ellinor dar bak satt och skrek.
Vi sladdade runt, och hamnade pa tvare pa vagen, ut mot den vanstra vagkanten. (Tack gode Gud for att vi inte fick mote!) Dar var tydligen en jordvall, for istallet for att bara stanna dar, borjar bilen, galet sakta, valta. Vi valte at hoger, sa jag slog huvudet och axeln i bildorren o fonstret pa min sida, och sakta sakta fortsatter bilen snurra sa att vi landar pa taket innan bilen stannar.

Dar hanger vi alltsa upp och ner i bilbaltena, medan skriken fortsatter horas. Det enda jag kunde tanka pa var ovningarna man gjorde pa halkan under ovningskorningen, att inte spanna loss baltet forran man tagit emot med armar och ben. Det forsta jag gjorde var att oppna dorren pa min sida. Den gick upp latt, tack och lov.
Och som alltid har i Etiopien kommer folk springandes fran ingenstans trots att det varit helt folktomt sa langt ogat kunnat se, bara nan minut tidigare.
De borjar rycka i mitt balte fran fel hall, alltsa inte dar man knapper upp det, och det gjorde ju bara jatteont eftersom det var det jag hangde i, sa jag skrek at dem att sluta (antagligen pa svenska, men dock). Sen lyckades jag sjalv knappa upp mitt balte och krypa ut genom dorren.
Runt omkring mig stod tydligen mangder av manniskor, men det registrerade jag inte da. Jag minns bara att jag inte sag nagon av de andra forran jag gatt runt bilen. Dar lag Regina pa marken, ordentligt chockad, men alla var ute och oskadda! Tack Gode Gud!!!

Bilen lag alltsa med motorhuven och framdelen av taket ner mot marken, krossad vindruta, och dorren jag klattrat ut genom och precis suttit intill var lite bucklad.
Dar inne hade vi suttit sex personer for nan minut sen.
Har stod vi nu oskadda allihop.
Tack Gode Gud!
Anglavakt ar det enda jag kan kalla det.


Ellinor, snart tre ar, hade nog suttit bast, i bilbarnstol med skydd pa tre sidor om huvudet, och bak och fram, utan att riktigt ha fattat vad som hande. Det enda hon pratade om var att 'det ar laskigt att bilen ramlade' och att Regina som lag pa marken och grat 'tyckte det var laskigt'. Sa jag gick bort en bit med Ellinor och sa stod vi och tittade pa annat och pratade om det vi sag. Det var skont att fa koncentrera sig pa att ta hand om nagon annan.

Nasta steg var ju att forsoka komma vidare pa resan... Magnus plockade upp mobilen for att ringa till Wasihoun som ar chauffor pa Svenska Missionen i Addis dar vi brukar bo. Men langt ute i ingenting dar vi var, sa fanns det ingen mottagning. Vi bestamde oss for att dela upp oss, sa det blev Magnus, Ellinor och jag som fick uppdraget att ta oss in till Geddo som var narmsta samhalle. Alla bussar, bilar och lastbilar som korde forbi stannade ju och fragade hur det gatt och vad som hant. Nan av alla manniskor som stod bredvid sa nat pa amarinja eller oromiffa om ferangis. Tur att han berattade for forbipasserande att det var ferangis vi var. Ifall de inte sag att vi var sex stycken vita som satt i graset intill bilen, menar jag.
Vi tre hoppade i alla fall in i en av bussarna. Men istallet for att fortsatta kora direkt nar vi hoppade in, nej da skulle ju hela busslasten av manniskor hoppa ut och kolla pa bilen och ferangisarna forst. Hujedamej, ibland blir man trott alltsa.
Men efter en stund korde vi i alla fall in mot Geddo. Inte forran vi borjade kora insag jag hur laskigt det var att sitta i ett rullande fordon sa snart igen. Jag blundade och holl hart i Ellinor som satt i mitt kna i den overfulla bussen. Efter att ha kant sa nara hur bilbaltet verkligen tal att hanga i, sa var det inte sa bekvamt att sitta utan balte.
Men det var ju bara fem kilometer sa valdigt snart hade vi hoppat av bussen och gatt in pa en restaurang dar Ellinor kunde ga pa toa och vi kunde kopa vatten och ringa utan att kanna oss som en turistattraktion.

Valdigt snart var telefonsamtalen ringda och vi satt i en minibuss som var snall och skjutsade oss tillbaka. Utan bilbalten. Och trots att jag sa till killen som satt bredvid mig (som verkade vara den enda som kunde engelska sa darfor fick tolka chaufforen) att 'nu, nu ar det valdigt snart har vi ska av'. Sa fortsatte han gasa och kora om langsamma lastbilar. Hjartat i halsgropen, men tillslut stod vi i alla fall vid var bil igen, dar Maria, Anna o Regina gjort det bekvamt for sig i graset och lag och laste bocker.
Vi tomde bilen pa packning, skaffade vakter till bilen, och av en tillfallighet stannade en man till som var ortodox prast fran Nakamte. Han hade plats till bade oss och packning, och skjutsade oss tillbaka till Geddo, an en gang utan bilbalten. Men med stangda ogon, en hand att halla i, och prata med min Gud, sa klarade vi det ocksa.

Vi satte oss i en restaurang och forberedde oss pa timmar av vantan.
Wasihoun korde alltsa med minibussen fran Addis for att hamta upp oss.
Magnus foljde med polisen tillbaka till var bil for att fixa med papper o grejs.
Vi vantade.
Magnus kom tillbaka.
Vi vantade.
Nagra at.
Vi vantade.
Det blev kallt och borjade morkna.
Vi vantade och fros.
Vi fros.

Vi borjade diskutera mojligheterna.
Med tanke pa rovare som sags finnas utanfor Addis efter morkrets inbrott, vore det smartast att inte kora ikvall. Restaurangen vi satt pa var aven ett hotell, sa det var ett alternativ for natten.
Ambo som ligger cirka en timme bort, har ett bra hotell, i en storre stad. Det var ett alternativ.
Vi beslutade oss for Ambo.
Men ju langre tiden gick och ju trottare vi blev (de senaste timmarna hade vi varit helt slut) funderade nagra pa om vi inte skulle stanna har anda.

Tillslut, typ halv atta pa kvallen, kom antligen Wasihoun! Volten med bilen hade hant vid halv tre-tiden, och det hade tagit tre och en halv timme for Wasihoun att kora efter att vi antligen fatt tag pa honom.
Men hans forslag var att han ville kora tillbaka till Addis direkt ikvall, och hade med sig en av vakterna fran missionsstationen sa han trodde inte det skulle bli nagra problem.

Skakande av kold och utmattade av trotthet satte vi oss i minibussen och jag somnade till ganska direkt. Det skulle bli galet skont att fa komma till Addis redan ikvall, och till missionsstationen pa Entoto dar vi kanner oss hemma.
Men bilresan var lang, och natten var kall, sa jag kunde inte sova sa lange. Att vakten vi hade med oss satt pa helspann, och chaufforen da och da hissade ner fonstret for att halla sig vaken, och att satena var sa obekvama, och att resan var sa lang, gjorde det svart att slappna av. Det borjade gora mer och mer ont i nacke och rygg, men vi hade i alla fall balten, en bra chauffor, och vi var pa vag till Addis. Jag satt bak, och sag inte vagen. Det var skont, for det kandes helt annorlunda an nar vi satt i landcruisern tidigare.

Lite over elva var vi antligen framme pa Entoto i Addis, och tog oss in i ett rum dar vi somnade.
Drommarna och kylan gjorde somnen orolig, och tidigt nasta morgon gick vi upp.
Nacken gjorde mer och mer ont, och efter samtal med kristeam, forsakringsbolag, handledare Fredrik, familj osv, akte vi till svenska kliniken dar den norska doktorn gav mig Voltaren.

Efter en varmare natt med mycket somn, kan jag inte saga att vi mar annat an bra, och nacken blir battre och battre.
Vi tackar hela tiden Gud for att han skyddade oss sa oerhort mycket!
Tack Gode Gud!

Liknande inlägg