Tiden gar som sagt for fort

Vi levde lyxliv en vecka medan vi vaktade Liselott o Dawits hus, med den fina hunden Elsa som sallskap. Sista natten holls dock Maria vaken eftersom vi tydligen hade en tupp inlast hela natten. Han visste nog att han skulle bli mat dagen darpa eftersom han kacklade hela natten. ("Kuckuluuuu!" som Clara hogt utbrister varje gang hon ser honor och tuppar och liknande)

Har fullt sja med att hinna med allt vi vill nu innan vi aker hem...

I lordags gick vi till dovskolan och hamtade alla som ville och var friska och hemma... hem till vart compound for att fa leka och fa lite miljoombyte for en gangs skull. De stora killarna var och spelade fotboll mot horande ungdomar inne i stan, och eftersom det ar de stora killarna som brukar organisera och halla ordning pa de sma, kan ni ju tanka hur okontrollerat det gick till nar vi fick med oss sjuttio barn pa en halvtimmes promenad utan diciplin...
Men jag hade det ganska lugnt langst bak med nagra av de nastaldsta. En av killarna, Dawit, han var bra att ga med markte jag. Nar han berattade for mig att han sett en kille i min alder ga forbi och saga nat till mig (jag marker ju inte halften langre eftersom jag ar van att ignorera) sa sa Dawit att han kastat en sten efter honom...! Ja det var ju tydligen effektivt med livvakt aven om han var dov.

Vi hade i alla fall en harlig dag  tillsammans, aven om det blev lite kaos ett tag pa vagen hem igen... Nar alla de sma barnen borjade springa, och sprang fel vag. Maria beordrade en av de aldre tjejerna att springa efter dem och samla ihop, och det lyckades nog tillslut, aven om det bara var sextionio stycken nar de raknades in vid porten... Antingen raknade de fel, eller tappade vi bort ett barn pa vagen...
Men eftersom ingen har sagt nat om det, och ingen kom och sa att nan saknades, sa hoppas vi pa det basta.

Nu kanske strommen gar om en minut, sa jag far nog avsluta har trots allt.

Hemresedagen narmar sig alldeles for fort

Nu ar det bara tva och en halv vecka kvar i Nakamte, och det ar helt galet vad snabbt tiden gar. Det kanns i och for sig lagom att aka hem nu efter ett 6 manader, men det kommer bli sa hemskt att ta avsked, speciellt med barnen pa dovskolan. Jag trodde inte det gick att alska dem sa mycket. Men dar blev jag minsann overbevisad. Jag alskar dem sa det gor ont. Hur ska jag kunna se dem i ogonen och saga "hejda, vi kanske aldrig ses mer"? Nej det funkar inte. Jag maste verkligen tillbaka. Det ar inte langt ifran att jag borjar grata varje gang jag tanker pa dem, sa hur ska det ga sista gangen vi gar dit for den har gangen? Ah vad djupt de har gravt sig in i mitt hjarta. For att stanna dar for alltid.
Nej, jag ska absolut tillbaka. Fragan ar bara nar.
Det kan man ju aldrig sa noga veta, och hostens planer ar annu helt ovissa, for att inte saga obefintliga. Sa man vet ju aldrig. Tillbaka ska jag i alla fall. Snart.

Det ar mycket vi vill hinna med innan vi aker, och tiden ar som sagt knapp.
Hanga pa dovskolan sa mycket som mojligt, leka med Ellinor och Clara och se till sa de inte glommer bort mig innan sommaren, overnatta hos Eden och Martha eftersom man inte kan ses senare an atta pa kvallen pa grund av morkret, overnatta pa dovskolan... och det ar bara tva helger kvar nu...

For att visa en skillnad mellan Afrika och Sverige, kan jag ju ta Marias citat harom dagen.
Maria: Men mobilen har funkat bra pa sistone!
Jag: Vada har du anvant den?
Maria: Ja, jag skickade ett sms forra veckan...

Sen att vi oftast har mobilen avstangd for att slippa bli nadda, ar ju en annan sak...

Denna konversation var i och for sig ett undantag, eftersom vi bada har borjat sluddra alldeles for mycket (eller blivit smittade av barnen och hor samre) sa pratar vi oftast teckensprak med varandra. Det ar ju sa mycket skonare, och alla skamt blir ju hundra ganger roligare pa teckensprak...

Vi har den aran att fa bo i Liselott o Dawits hus i lite drygt en vecka, for att vakta hus och hund, och det ar lyx. Frukostarna har bytts upp fran knackebrod till antingen scones eller pannkakor med farsk mango, papaya och ananas till. Man far ju passa pa att utnyttja koket nar man har ett. Men maragarinet ar slut i hela landet, och smor finns bara i Addis, sa vi far snala med det lilla vi har kvar...

Dessutom ar var underbara van Patricia (som volontarar i Addis o som vi gick i samma klass som forra aret) pa besok hos oss i en vecka nu. Sa harligt! Och det ar ganska kul att tanka att for ett ar sen var vi har i Nakamte med ett gang fran bibelskolan, och nu ar halva ganget tillbaka igen. Samma plats, samma tid. Och det ar galet vad vi trivs.
Och som sa manga av vara andra svenska besokare, sa ar Patricia helt sald pa barnen pa dovskolan. De ar helt enkelt underbarast i varlden. Vara barn.