part of your heart will always be elsewhere

 Såhär har jag känt sen första halvåret jag spenderade i mitt Etti, för 6 år sen, och känslan blir bara djupare:

“You will never be completely at home again, because part of your heart will always be elsewhere. That is the price you pay for the richness of loving and knowing people in more than one place.”  – Miriam Adeney
 

 
 


 
 


 
 
 

Alla känslorna

Något som är lite konstigt faktiskt, är alla känslor det där landet frambringar. Och de mest extrema varianterna. 
 
Jag har aldrig varit så arg som i Etiopien, och jag tror faktiskt att det gladaste jag varit har varit i Etiopien. Jag har aldrig stört mig så mycket på andra som i Etti, och jag har aldrig varit så kär som jag numera är där. Det jag gråtit mest över i mitt liv har nog varit i Etiopien eller över något som är kopplat dit. Jag har aldrig känt mig så hjälplös och uppgiven som där, och frågan är om jag inte också vågar säga att det är där jag känt mig som lugnast och mest avslappnad också...Alla dessa känslor, och de extrema varianterna av dem, får en att känna sig så otroligt levande. Med det är ju också så utmattande att hela tiden känna så mycket. Hur länge orkar man det liksom?
 
Vår förra arbetsplats, dövskolan i Nakamte, är källan till många av dessa känslor. Våra döva barn och vänner är så otroligt fantastiska och framkallar så mycket kärlek, glädje och tacksamhet. De har lärt mig så mycket om livet och mig själv, och de har verkligen en speciell plats i mitt hjärta.
Men hur de behandlas, den orättvisa och det motstånd de tvingas kämpa mot och möta varenda dag - det går inte att förstå, och frambringar ständigt så mycket ilska, sorg och tårar hos mig. Till slut orkar man inte höra mer om läget och deras problem för att man inte orkar med känslostormarna - och hur egoistiskt är inte det?!
När jag blir för trött och uppgiven för att jag försökt ta fajten så många gånger under så många år - hur trötta och uppgivna borde inte mina döva vänner vara? De som lever i det varenda sekund. Jag får hela tiden nya insikter om hur otroligt starka de är. Och enorma förebilder. Och jag tänker inte sluta hoppas och be och kämpa för en bättre och rättvisare framtid för dem. Även om det känns avlägset och även om vissa personer med alldeles för mycket makt känns som ondskan själv, så har de inte lyckats ta glädjen och kärleken och tacksamheten från mina döva vänner. Och det om något ger nytt hopp. Han som är för oss är större än allt skit denna världen innehåller. Och jag orkar inte tro på något annat än att det en dag kommer bli bättre.
 
 
 

Mindre utsatt, högre trivselfaktor

Är tillbaka efter ännu en sväng i mitt kära Etti. Har varit urdålig på att blogga både denna och förra gången, och egentligen vet jag inte varför för det är ju inte som att det inte finns något att säga. Och att blogga är skönt för att få samla tankarna och för att själv minnas i efterhand. Får se om det blir ett eller ett par inlägg nu i efterhand eller vad det blir av det...
 
En sak som har varit otroligt befriande denna resa är att slippa alla kommentarer på grund av att man är vit och kvinna, åtminstone de från ungdomar och vuxna män. Barnen skriker fortfarande efter en men det är lite lättare att stå ut med. Anledningen till denna lättnad är att jag typ varje sekund umgåtts med Desta. Att ha en kille vid sin sida, och speciellt en etiopisk kille, får de oönskade att ta avstånd. Visst finns det undantag, men de är väldigt väldigt få. Och denna lättnad slog mig extra tydligt den gången jag gick själv en liten liten bit på ett kombinerat restaurang- och biljardställe för att hämta Desta som spelade lite medan vi catchade upp med en gammal vän. Direkt fick jag en svinig kommentar, och jag mindes att det ju var så det var egentligen. Att vart man än går, tusen gånger om dan (i alla fall i Nakamte där vi bott, det är nog lite olika från plats till plats) få kommentarer och rop efter sig bara för att man är vit och kvinna. Så oerhört frustrerande (men nyttig erfarenhet för att lite mer förstå vilken utsatthet vissa minoriteter på andra platser och i Sverige kan få stå ut med) och otroligt skönt att nu få slippa!
 
Sen att detta på nåt sätt faktiskt betyder att en kvinna behöver tillhöra en man för att inte vara allas egendom, det är ju en förtydling av kulturen och inte direkt en nyhet för en även om det är en stor kontrast till den svenska kulturen.
 
Men ja, jag har haft två galet fina veckor, och det bästa med dem (på så många sätt) har varit den här killen ♡
 
 

Liknande inlägg