Att förstå det periodiska systemet

 
Hur man lär ut det periodiska systemet:


Antingen ägnar man halva lektionen åt att rita upp det periodiska systemet på svarta tavlan, och medan man är en hörande lärare som inte kan teckenspråk så använder man ord, uttryck och typ romerska siffror som man inte har en aning om att eleverna aldrig lärt sig. Sen tänker man att eleverna fattat periodiska systemet?

 
Eller så heter man Maria och pluggar till lärare i Sverige och har äntligen accepterat att pedagogik är en bra grej, så man väljer att inte bara låta eleverna skriva av färdiga meningar de inte förstår från svarta tavlan, utan man förklarar med tecken och rörelser och bilder och gör allt man kan för att eleverna ska fatta grejen även om man inte har en aning om vad atom och proton och såna grejer heter på teckenspråk.
En hjälteinsats faktiskt.

det enda som förändras är att människor blir äldre..?

Okej, nu är det dags. Ska berätta lite om vad jag gjorde i Etiopien, för det har jag väl knappt skrivit om alls. Vet inte hur många av er som läser som säkert redan hört mig berätta muntligt, men för att det är kul att ha kvar i framtiden för min egen skull, eftersom jag inte skriver någon annan dagbok, så plitar jag ändå ner lite grann om hur det var. Och bilder får jag väl med plocka fram några för dem har ingen sett och knappt jag själv heller.

Var alltså fem dagar i Nakamte. Fem helt fantastiska dagar.
 
 
Nakamte. Staden som är hemma. Så hemma att man direkt landar i den
sköna lunken och vardagskänslan när man kommer dit.
 
Dagarna såg ganska lika ut rent "programmässigt". 
På morgonen gick vi till dövskolan och var med där hela förmiddagen.
Hoppade in på lektioner och hjälpte till lite här och där.
Förundrades över hur mycket barnen växt (tänk att de går tre klasser högre upp nu än när vi var där. våra nollor är treor nu, helt sjukt. våra små femmor är åttor och går i äldsta klassen) och förundrades över att vi hamnade på en gruppövning där flera små griffeltavlor delades ut i klassrummet och de diskuterade ett tag i grupper innan lektionen fortsatte - tänk att pedagogiken var märkbar för ovanlighetens skull, och förfasades över att vissa saker inte blivit det minsta bättre och en del blivit en hel del sämre, över att vissa lärare efter fyra år på dövskolan fortfarande inte kan något teckenspråk, över att jag fortfarande är skolans datorexpert och rektorn hade flera uppgifter som väntade på mig när jag kom (när jag lyckades flytta panelen från skrivbordets över- eller sidokant fick jag applåder - tjena banan)
Men i mångt och mycket är det sig likt. Jag menar, det är ju fortfarande samma människor - samma fina vänner, samma fina barn - de har bara växt lite, nån (ja en lärare) har gift sig, nån har fått muskler, nån många har samma kläder trots att de blivit en decimeter längre, nån har blivit lite mer linslus, nån är lite mindre blyg, nån har blivit äldst på skolan och mognat en hel massa... och alla är de precis så som vi känner dem!
 
 

 
   
 
På lunchen och eftermiddagen var vi hembjudna till olika vänner var dag.
Döva lärare, föredetta elever och döva vänners familjemedlemmar.
Vi insåg snart att det var för få dagar för alla inbjudningar...
Men åh vilka fina dagar med fina vänner.
 
Efter några timmars lek och umgänge tillbaka på dövskolan på seneftermiddagarna, mötte vi upp våra gamla elever som nu jobbar eller går på college i stan. Dem hängde vi med medan solen sjönk så där snabbt som den gör i Afrika. En restaurang med inte så mycket folk, där en av våra gamla elever jobbar, fick bli vårt kvällshäng ett par dagar. Så fantastiskt att få bara vara med dem igen.
 
När klockan blev åtta på kvällen slutade vår hörande vän Eyob sin kvällskurs och mötte upp oss på stan. Han fick lära känna våra döva vänner en liten sväng och sen följde han oss på promenaden genom "natten" på vägen hem, medan stan dog ut. Så sena kvällar som denna gång hade vi aldrig när vi bodde i Nakamte. Då var vi hemma runt skymningen vid sju, och sen somnade vi lite därefter. Nu var vi inte hemma förrän runt halv tio var kväll och det är typ mitt i natten enligt vårt Nakamteliv. Även vi förändras visst. 

Ja ungefär såhär såg våra dagar i Nakamte ut och det var verkligen helt fantastiska dagar. Vi njöt, kände oss som hemma, och ville aldrig åka därifrån...