Fler bilder

Eftersom det inte gick att lägga upp bilder medan vi var i Etiopien,
får jag väl ta igen lite nu, så här kommer några fler.

Jag minns tillbaka, gläds och saknar...



Ayantu och Ellinor blev snabbt kompisar
när jag tog med flickorna till dövskolan en förmiddag under deras lov.



Åh, fina vännen Lensa



Pyssel med Soresa och Araresa

Jag trivs



Araresa min underbara älskade kramkompis



En söndagsförmiddag på dövskolan



Lensa, Birketu och Teckenspråket!
Jag Saknar att prata teckenspråk...



Fina fina Dawit



Desalegn och Adanesh
Åh detta vackra par! Så fina och underbara människor!
En av de döva lärarna och hennes man.



På besök hemma hos paret ovan, med några av de äldsta eleverna.



Dags för flätor igen.
Diribe min härliga vän, alltid busig och glad.
 


Virkningen, som alla fastnar för.



Martha, Patricia, jag och Eden.



Natoli lär mig skriva mitt namn på Amarinja.



Fina underbara Adanesh, en av de döva lärarna.
Alltid så glad och tacksam.



Mamo med en ferangi på var sida.



Samuel och Natoli.
Vackra fina underbara.


Denna tid i Etiopien och dessa underbara människor
Alltid i mitt hjärta


en månad sen...

Nu har jag varit hemma i en månad, och Etiopien börjar kännas lite avlägset...
vilket inte alls känns bra!
Men fortfarande saknar jag barnen och ungdomarna på dövskolan något så otroligt mycket.
Och alla andra vänner i Etiopien, och Ellinor och Clara mina fina flickor...
Jag tittar mycket på bilder, sorterar, fixar och grejar och då saknar man och minns tillbaka...



Clara och Ellinor som jag lekte med var dag.


Eden, Maria, Martha, Patricia
Våra galet flummiga och härliga etiopiska vänner,
och så Patricia som är volontär i Addis men var en vecka i Nakamte och hälsade på.


Maten. Den underbara etiopiska maten.


Dövskolebarnen:


På väg genom stan hem till oss.


Några av de äldsta killarna på besök hemma hos oss.





Förskoleklassen.
Tecknet de gör kan betyda både Kärlek och Flygplan.


Kamerorna våra är ständigt utlånade till barnen.
Mosisa med kameran och Sinke med halsbandet.


Läsk är fest.


Lensa och Diribe. Mina fina tjejer.

Åh, saknad. Men jag ska tillbaka.

Sista tiden och avskedet

Den sista tiden i Etiopien var underbart härlig och samtidigt så fruktansvärt sorglig.

Men Ms Jenny (den engelska damen som startade dövskolan, och nu var nere en månad på besök) gjorde att vår sista månad med barnen var frihet. De fick följa med oss hem flera gånger, vi var på skolan dag och natt (övernattade hos Ms Jenny på skolan flera gånger) barnen kände sig mer glada och fria, och saker blev gjorda!

Vi orkade inte bry oss så mycket om det där med att gå hem innan skymning, och sov som sagt även över flera gånger, vilket gjorde att vi kunde vara med när de åt kvällsmat också. Första gången fick vi vars en egen tallrik med mat, men sen lärde vi oss att det inte behövdes. Vi gick helt enkelt från rum till rum och åt. Traditionen i Etiopien säger att man matar varandra om man är vänner, så barnen och ungdomarna ville mata oss hela tiden, och det var svårt att inte bli övermätt. Alla ville ge oss mat, och det var en så härlig gemenskap i matsalarna!

Det blev mycket kramande och tårar när det var dags att ta avsked, och det funkade bara inte att säga och försöka tänka sig in i att det kanske var sista gången man sågs, så vi lovade att försöka komma tillbaka snart... Och för dem är det så självklart att Guds vilja kommer hända, och bara Han vet om vi kommer ses igen eller ej. Men de hoppas och ber...

Åh, vi måste bara komma tillbaka till våra underbara vänner på dövskolan!

Liknande inlägg