Zanzibar-uppdatering

Vår semesterplan var att åka till Zanzibar den 9 - 21 november, eftersom Hagströms planerade att åka till Sydafrika de datumen. Men nu sen vi kom hit fick vi veta att de ställt in sin semester, och att Marias arbetsperiod på dövskolan blir väldigt uppstyckad. Därför besöt vi att ändra vår semester till i januari när vi ändå har jullov båda två.
Och eftersom Miriam och David som är utsända av EFS som Salt-volontärer här i Addis, är galet trevliga och ändå tänkte åka till Zanzibar i februari, så fick vi dem att också ändra sina biljetter.
Vilket nu innebär att vi istället är ett gäng på fyra stycken som åker till Zanzibar den 17 - 24 januari.

(Jag och Maria skippade ursprungslängden på två veckor eftersom det känns lite för länge att vara på ett så dyrt ställe)

Reflektion över kulturkrockar

Var ska man börja, och vad ska man försoka ta upp när man som svensk i Etiopien ska försöka skriva något om kulturkrockar och vad som är annorlunda jämfort med Sverige, vår kultur och vårt sätt att tänka? Fattigdomen, synen på tiden, familjen, relationerna, religionen, kristendomen, barn, kvinnor, djur, livet, allt!? Det är så mycket som är annorlunda att man kanske istället borde fråga sig vad som är lika.

Vår vän Befikadu uttryckte en gång sin förundran över hur vi kan planera månader i förvag vad vi ska göra, istället för att som han och etiopierna vara fria och spontana och göra det vi känner för för stunden. Ett bevis på vår olika syn på tid är ju uttrycket "tiden går" som vi lever med, medan det inte finns i deras värld. De säger och lever efter uttrycket "tiden kommer". En anledning är nog att vi även har olika syn på livet. Många svenskar räknar inte med döden i sin nutid, utan lever som om den aldrig (eller åtminstone inte förran de blir riktigt riktigt gamla) kommer att drabba dem. Medan man i Etiopien vet att en sjukdom, utan möjlighet till botemedel, kan komma när som helst. Och med den insikten kanske man lever mer i nuet och inte känner något behov av att planera så lång tid framåt. Kanske blir varje ny dag istället mer som en gåva, och inte lika självklar.
Det är även tydligt att stress inte finns i deras kultur. Till och med en morgon när alla är på väg till jobb och skolor, så märks det inte att någon har bråttom. Om något händer med bussen eller taxi-minibussen, som kanske måste vika av och tanka mitt i morgonrutten, så är det inte en enda som lyfter på ögonbrynen eller tittar på klockan eller skruvar på sig. En tanke om varför utbrändhet och människor som mår dåligt inte finns här på alls samma sätt som i Sverige, kan vara att man måste fokusera på att överleva och få mat för dagen, och då hinner man inte tänka på att man kanske mår dåligt, och tycka synd om sig själv.


Familjen och relationerna är viktiga. Vi är ju i te- och kaffelandet, och fika tillsammans med vänner är självklart och en giltig anledning att komma försent till jobbet; "Jag träffade en vän på vägen!" Och när man i Sverige stöter på en bekant, eller träffar samma person flera gånger samma dag, kan vi ofta nöja oss med att nicka åt varandra. Här hälsar man i hand varje gång, och frågar ut varandra om hur man mår, hur det är med familjen och den och det... varje gång man ses, vare sig det är sällan eller väldigt ofta.


Sen att de spröda små etiopiska kvinnorna ofta blir slagna och sköter det tunga grova kroppsarbetet för att sköta hemmet, till exempel bär tung ved långa sträckor, är ju en väldigt stor kontrast. Barnen och djuren fostras med hjälp av sparkar och slag, vilket innebar att vi västerlänningar inte lyckas sätta gränser för de etiopiska barnen eftersom vi inte slår, vilket de är vana vid. Och angående djuren innebär det tillsammans med det tunga arbetet, till exempel att en treårig häst är riktigt gammal här. De kan inte forstå att det i Sverige finns något som heter "djurens rätt". Och att slag hör till barnuppfostran är en så självklar grej i kulturen, att det är svårt att få bort även i kyrkan.
Även synen på kyrkan och religionen är annorlunda. Med ett så tufft liv som många lever här, är religionen det hopp man har om rättvisa någon gång till slut. De flesta, om inte alla, hör till någon religion. Femtio procent är kristna, och femtio procent muslimer. Och här känns det som att man är mer medvetet kristen, ortodox eller muslim, istället för att som det kan kännas i Sverige att många bara placerar sig i en kategori mer eller mindre frivilligt utan att mena något med det i hur man lever sina liv.


Det finns så otroligt mycket som man kan lära av varandra i de här olika kulturerna, och jag önskar så att alla skulle få ha möjlighet och vilja att sätta sig in i hur andra människor lever, och hur ett liv så skiljt från mitt eget kan se ut.

Bilkorning i Addis

Nu ar vi i Addis igen, for att tillbringa de narmsta tre-fyra veckorna har. Hanna gar en sprakkurs, och darfor ar aven flickorna och Magnus med. Saledes aven jag, eftersom min arbetsplats da flyttar med familjen, och Maria eftersom hon inte ville vara ensam kvar i Nakamte.
Vi kom hit i onsdags kvall, och torsdagen spenderades tillsammans med en grupp fran Malmo som ar har en vecka. Eftersom Magnus ombads guida dem lite i Addis (vaxla pengar pa Hilton, ata middag pa restaurang, och sen tva studiebesok, varav ett pa en skola for handikappade barn) hangde Maria, jag och flickorna med dem.
Det var en trevlig grupp, och det var kul att traffa lite svenskar som bara dygnet fore befunnit sig i Skane, vilket gav en kansla av att hemma inte ar sa langt borta.

Igar, fredag, hangde Maria med Malmogruppen till ambassaden bland annat, och jag och flickorna hangde med Magnus pa de arenden han hade i Addis at olika personer. Och eftersom Hanna har for sig att man far kora en manad pa sitt svenska korkort, innebar det att jag skulle kunna kora en vecka nu, och ta med flickorna till lekplats och bad och annat. Vilket ledde till att jag hela dagen igar "ovningskorde" i Addis med Magnus och flickorna.
Addis ar ju en valdigt stor stad, med galet rorig trafik, men den ar anda sa pass lugn, att det inte alls var jobbigt utan bara galet kul att kora! Sen att det ar en galet stor bil med bland annat fyrhjulsdrift (som dock inte anvandes i storstan, haha) var ju lite ovant, men inga problem.
Senare pa eftermiddagen nar vi snackade med nagra andra missionarer, trodde de att man inte alls kunde kora pa sitt svenska korkort... men jag blev ju aldrig stoppad, sa vi vet inte vem som har for sig ratt regler... Att fa ett etiopiskt korkort kan ta nagra dagar eftersom man maste aka fram och tillbaka till olika stallen och fa olika stamplar som kostar nagra hundralappar vardera. Fragan ar om det ar vart (pengar och dagar) att forsoka fixa det, eller inte.

Igar hade jag aven ont i magen hela dagen. Inget allvarligt som hindrade mig att kora bil eller vara med hela dagen, men anda borjan till nat. Magen har ju varit kass typ anda sen vi kom, men har inte gjort ont forran nu. Pa kvallen fick jag aven huvudvark, och gick och la mig tidigt. Sov hela natten (ovanligt eftersom vi ar vana vid sangar med bitande loppor) och vaknade mycket battre imorse. Idag ar jag bara lite yr och matt, och huvudvarken kanns bara vagt i bakgrunden an sa lange. Hoppas pa att det inte ar nan amoba eller liknande, utan att jag snabbt blir bra igen.

Det var jattekul att kora bil igar, och det enda svara (forutom att vanja sig vid att tuta hela tiden eftersom ingen anvander sina backspeglar till annat an att spegla sig i) ar att lara sig hitta i Addis! Men oj vad kul det hade varit med etiopiskt korkort och att kunna kora bil har!

Liknande inlägg