Jag vaknar i hopp om att det finns el så att jag kan få te till frukosten. Sätter på mig stövlarna och tar skorna i handen, för att klafsa genom leran som regnperioden ser till att vägen ständigt består av, även då solen skiner.

Kryssar mellan kossor, hundar, höns, får, apor och barn på väg till skolan. Är efter ett par hundra meter framme vid kontoret där dagen börjar. Har hitintills mest fått sammanställa en hel massa information om barnen i projektet, i olika tabeller ordnade efter olika saker. Har även fått en hel massa information efterhand, men inser att det finns massor kvar jag inte vet om organisationen ännu.

 

Är alltså på en fadderbarnsorganisation som heter Compassion. Just nu har vi 176 barn och ungdomar i vårt projekt, men några i 22årsåldern är på väg att skrivas ut, och i slutet av veckan ska nästan 60 nya barn mellan 3-5 år skrivas in. Projektet hjälper med hjälp av sponsorer i västvärlden, de fattigare familjerna här att till exempel ändå kunna skicka sina barn till skolan.

 

Eftersom skolan ligger precis intill kontoret, och de flesta barnen i projektet går i den samt ska träffa någon ur Compassionpersonalen här varje vecka, känner sig barnen hemma och bekväma även här bland kontoren och med personalen. Detta resulterar i att de helt oblygt kommer in för att hälsa på min handledare allt som oftast. En hel del av dem ser en enorm tjusning i att också upptäcka en feranji (det är alltså jag - vitingen) på kontoret. De hälsar, ropar till sina kompisar utanför: "det finns en feranji här, kom och titta! hon kan lite amarinja man kan hälsa på henne, och lite oromiffa också, testa själv att säga hej hur är det så svarar hon" etc. Kidsen är söta och charmiga men oh så tjatigt det  blir med feranji-särbehandlingen efter ett tag. När man mer blir ett fenomen än en person. Som tur är hjälper en stängd dörr ganska bra, och när min handledare är närvarande är de lite mer diskreta.

 

Vid lunchdags brukar jag möta upp Desta och äta på en liten restaurang på samma compound. (Compoundet består alltså av kyrkans område som innehåller några kontor, en skola o kindergarten, kyrkan, pojk- och flickinternat, gästhem där jag bor, en hel del andra bostäder där folk från kyrkan eller som arbetar inom compoundet bor - tex Desta och hans bror, och så ligger här alltså då en restaurang också som hyr in sig på kyrkans compound.)

Lunchen är inte fantastisk men absolut god! Lunch plus kaffe går på 9 kronor. Helt ok.

 

Efter jobbet är det bara en och en halv timme tills det är mörkt, och den fördrivs på olika sätt. Promenad i skogen, bus med min handledares små barn som bor granne med mig, effektiv njutning av solnedgången eftersom den passerar så snabbt, en sväng in till stan om något behöver handlas - detta sker med hjälp av trehjulig moppetaxi eller häst o vagn. På kvällen brukar jag och Desta laga mat (oftast han, men jag försöker också lära mig göra shiro och sånt gott), och så hänger vi lite med kompisar. 

 

Typ såhär är en vanlig dag.

Och på tal om senaste inlägget så fick jag inte förlängt visum som jag hoppats på, utan kommer behöva åka de 4 timmarna in till Addis en gång i månaden för att förnya visumet. Hoppas och ber att jag ska få förnyat varje gång så jag inte behöver lämna landet emellan eller avbryta.