än en gång

Ja, till ingens förvåning är det dags igen. Om mindre än en vecka bär det av till Etiopien för en termins praktik. Få saker är nytt och okänt. Avresedagen är för andra gången den 11 september. Förberedelserna på att missa hela den svenska hösten inleds för tredje gången. Asella är slutstationen för tionde gången. Etiopien är destinationen för fjortonde gången. Väskorna packas för tusende gången. Men det känns inte som vanligt.
Eller jo, det är just "vanligt" det känns.
Det känns däremot inte som de två andra gångerna jag åkt iväg för att bo flera månader i Etiopien. Då varvades förväntan med en känsla av förlust över det jag skulle missa i Sverige. Ena stunden ville jag stanna och nästa ville jag åka. Medvetenheten över allt som skulle bli tungt och svårt fyllde mig med bävan och slogs mot längtan efter allt det andra. Funderingarna kring hur vardagen skulle komma att se ut skapade mycket och noggrann tankeverksamhet kring vad jag skulle fylla väskorna med. Och det är inte som om jag inte är medveten om att saker kommer vara tunga och svåra även denna gång. Det är inte som om jag inte kommer vilja ha med massa saker från Sverige även nu. Det är inte som om jag inte kommer sakna familj och vänner och hösten och sådant även denna gång. Men det känns liksom inte lika stort som då. Jag ska ju bara hem? Inte till nåt nytt och konstigt och ovanligt, bara till det vanliga. Jag ska till Desta och äntligen få bo i samma land som honom en längre period. Vi ska bo grannar och dela vardagen tillsammans. Jag har ett gäng vänner på compoundet och en grannfamilj där jag känner mig hemma. Jag har gamla vänner i Addis, bara ett par timmar iväg. Och att det känns så hemma gör att jag nuförtiden har svårt att komma på vad jag ska packa eller att det finns något som heter vaccinationer eller att viktiga papper och grejer måste fixas innan eller att saker kanske behöver þlaneras... Jag ska ju bara hem?
Och jag längtar så otroligt mycket.

Liknande inlägg

Kommentera här: