Att hålla kvar vid något till sista droppen, och njuta in i det längsta

Nu är jag ännu en gång inne i en sån där period av livet som innebär att en era går mot sitt slut. En era jag trivs så galet bra med och inte vill ska ta slut. Samtidigt som jag såklart ser fram emot det som ligger framför. Dubbelheten alltså. Men det resulterar ändå i känslan av att vilja suga ut varenda sekund av den tid som är kvar. 
 
Nu är det Herrgården som ska lämnas och kollektivet som ska gå skilda vägar. Kollektivet som jag trivs så galet bra med och Herrgården som är så fantastisk. Den ska säljas och nya lyckliga människor ska få bo här. Kanske någon av dem som går runt här i huset och kikar i just denna stund. De skulle bara veta vilken fantastisk plats detta är. 
 
Jag sitter alltså och pluggar och tycker det är tråkigt att försöka producera text på temat anknytningsteori just nu, samtidigt som jag njuter av att sitta på mitt rum och dricka kaffe och lyssna på mysmusik och kika ut genom fönstret på himlen som spricker upp efter regnet. Det gör att jag blir sugen på att blogga istället. Att producera text utan prestation och på vilket tema som helst som råkar tränga sig fram genom tankarna, allt för att fånga stunden just nu och njuta av varje sekund den lilla tid som är kvar av denna era.

För ett par veckor sen hade vi till exempel Herrgårdsmaskerad
för att ta vara på Herrgården och varandra, och det såg ut lite såhär:
 


 
 

Liknande inlägg

Kommentera här: