Är tillbaka efter ännu en sväng i mitt kära Etti. Har varit urdålig på att blogga både denna och förra gången, och egentligen vet jag inte varför för det är ju inte som att det inte finns något att säga. Och att blogga är skönt för att få samla tankarna och för att själv minnas i efterhand. Får se om det blir ett eller ett par inlägg nu i efterhand eller vad det blir av det...

 

En sak som har varit otroligt befriande denna resa är att slippa alla kommentarer på grund av att man är vit och kvinna, åtminstone de från ungdomar och vuxna män. Barnen skriker fortfarande efter en men det är lite lättare att stå ut med. Anledningen till denna lättnad är att jag typ varje sekund umgåtts med Desta. Att ha en kille vid sin sida, och speciellt en etiopisk kille, får de oönskade att ta avstånd. Visst finns det undantag, men de är väldigt väldigt få. Och denna lättnad slog mig extra tydligt den gången jag gick själv en liten liten bit på ett kombinerat restaurang- och biljardställe för att hämta Desta som spelade lite medan vi catchade upp med en gammal vän. Direkt fick jag en svinig kommentar, och jag mindes att det ju var så det var egentligen. Att vart man än går, tusen gånger om dan (i alla fall i Nakamte där vi bott, det är nog lite olika från plats till plats) få kommentarer och rop efter sig bara för att man är vit och kvinna. Så oerhört frustrerande (men nyttig erfarenhet för att lite mer förstå vilken utsatthet vissa minoriteter på andra platser och i Sverige kan få stå ut med) och otroligt skönt att nu få slippa!

 

Sen att detta på nåt sätt faktiskt betyder att en kvinna behöver tillhöra en man för att inte vara allas egendom, det är ju en förtydling av kulturen och inte direkt en nyhet för en även om det är en stor kontrast till den svenska kulturen.

 

Men ja, jag har haft två galet fina veckor, och det bästa med dem (på så många sätt) har varit den här killen ♡