Alla känslorna

Något som är lite konstigt faktiskt, är alla känslor det där landet frambringar. Och de mest extrema varianterna. 
 
Jag har aldrig varit så arg som i Etiopien, och jag tror faktiskt att det gladaste jag varit har varit i Etiopien. Jag har aldrig stört mig så mycket på andra som i Etti, och jag har aldrig varit så kär som jag numera är där. Det jag gråtit mest över i mitt liv har nog varit i Etiopien eller över något som är kopplat dit. Jag har aldrig känt mig så hjälplös och uppgiven som där, och frågan är om jag inte också vågar säga att det är där jag känt mig som lugnast och mest avslappnad också...Alla dessa känslor, och de extrema varianterna av dem, får en att känna sig så otroligt levande. Med det är ju också så utmattande att hela tiden känna så mycket. Hur länge orkar man det liksom?
 
Vår förra arbetsplats, dövskolan i Nakamte, är källan till många av dessa känslor. Våra döva barn och vänner är så otroligt fantastiska och framkallar så mycket kärlek, glädje och tacksamhet. De har lärt mig så mycket om livet och mig själv, och de har verkligen en speciell plats i mitt hjärta.
Men hur de behandlas, den orättvisa och det motstånd de tvingas kämpa mot och möta varenda dag - det går inte att förstå, och frambringar ständigt så mycket ilska, sorg och tårar hos mig. Till slut orkar man inte höra mer om läget och deras problem för att man inte orkar med känslostormarna - och hur egoistiskt är inte det?!
När jag blir för trött och uppgiven för att jag försökt ta fajten så många gånger under så många år - hur trötta och uppgivna borde inte mina döva vänner vara? De som lever i det varenda sekund. Jag får hela tiden nya insikter om hur otroligt starka de är. Och enorma förebilder. Och jag tänker inte sluta hoppas och be och kämpa för en bättre och rättvisare framtid för dem. Även om det känns avlägset och även om vissa personer med alldeles för mycket makt känns som ondskan själv, så har de inte lyckats ta glädjen och kärleken och tacksamheten från mina döva vänner. Och det om något ger nytt hopp. Han som är för oss är större än allt skit denna världen innehåller. Och jag orkar inte tro på något annat än att det en dag kommer bli bättre.
 
 
 

Kommentera här: