(Skrevs sjunde januari, fortsättning på föregående inlägg om ficktjuvar och sånt förvirrat)

 

Så var det mitt på eftermiddagen och vi var framme i Asella. Det var juldag och alla som inte var muslimer var hemma hos sina familjer. Vi hade förgäves försökt kontakta folk i Asella för att meddela om vår ankomst och se om det fanns rum för oss på kyrkans gästhem. Dels var täckningen ovanligt kass på mobilerna, och så visade det sig senare att Eyob bytt nummer och det var därför vi aldrig kom fram. Men en hästskjuts senare var vi hemma på kyrkans compound som ekade tomt då alla var hemma och firade jul.

Men då vi på vår bristande amarinja och oromiffa och en massa gestikulerande fått kontakt med den närsynta vakten som inte kände igen oss förrän vi var inom en meters radie, skyndade han iväg för att hämta gästhusansvarige Eyob som fick avbryta sitt julfirande för att vi oanmälda gäster skulle få en nyckel till huset, vilken han skyndade iväg för att leta upp.

Fina människor alltså. Alltid välkomnande.

 

En varm(!) dusch senare (resans första varma, ljuvligt) var vi redo att... ja.. vad? Vi ville träffa våra människor, men mobiltäckningen sög fortfarande och våra kids har ju inga nummer och alla är ju hemma och firar jul. Vi åt en himmelskt god mango först by the way. Efterlängtad.

Vi promenerade helt enkelt iväg upp till kvarteren där våra kids från sommarens sports camp bor mer eller mindre utspridda men där vi stött på dem tidigare.
Och nej, det tog faktiskt inte lång stund alls innan vi blev hittade av en två tre och fler och fler av våra kids. SÅ fint! Kramar och skratt och flumm och sånt fint. Lite promenerande och så visade de oss en fin park med vatten och djur och växtligheter och sånt. Bejbi betalde inträdet för oss innan vi hann blinka. Så fin alltså! Och de går tydligen i åttan och nian många av dem. Snart inte barn längre. Galet.

 

Vi blev visade hem till två av killarnas släkting där vi fick det där brödet man bakar till högtider, och så ville de bjuda på sin festdryck. Typ kranvatten blandat med olika söta saker. Smakar inget bra och framförallt är det ju kranvatten vilket vi alls inte dricker för att undvika sjukdom. Men vad gör man när man blir bjuden och de vill så väl och språkkommunikationen går sådär...? Till slut förstod de att vi inte ville ha, men vi kunde väl i alla fall smaka ur deras glas? Okejdå. Det går ju inte att inte smälta för deras leenden och gästvänlighet och finhet. Vi drack en klunk och ber att få vara friska.

Sen promenerade vi lite till och gick hem till en annan av killarna. Där fick vi mer högtidsbröd och makiato - mjölk med kaffe. Så fint. Satt där med hans familj som vi inte kunde kommunicera med utan hjälp av den av killarna som kan bäst engelska. Men ändå fint.

 

Sen var det mörkt och vi skulle promenera hem, ledda av våra kids. Då kommer fler och fler och fler och plötsligt är det en hel klunga av dem! Den ena mer chockad än den andra av att vi plötsligt står där i mörkret, men frågan är var de kom från och hur de hittade oss liksom?! Åh FIN kväll! Skämtandes och skrattandes och kramandes promenerade vi hem och sa till slut hejdå och ses imorgon! Det här ser lovande ut för våra Asella-dagar. Så mycket kärlek. Så fina kids. Ändå fin second christmas.