Märklig känsla.

Att känna sig helt hemma på en helt ny plats. Och samtidigt känna sig helt malplacerad och missanpassad. Att känna sig välkommen och varmt mottagen. Och samtidigt verkligen inte smälta in.

 

Jag besökte den etiopiska församlingen i Lund ikväll. De hade gudstjänst och allt var så etiopiskt. Jag kände mig som jag plötsligt hamnat i Etiopien fast sluppit flygresan. Kände inte en kotte men var så klart mer välkommen än jag vågat hoppas.

Alla de där små detaljerna som är så Etiopien. Kvinnan som kom in med vattenglasen till de som talade - såklart fyllda till bredden så brickan blev blöt. Kvinnan bredvid mig som luktade på tok för mycket parfym. Soundet i keyboarden. Lovsången. Klädstilarna. Humorn. Språken. Välkomnandet. Allt. 
Så fina människor. Så härlig kväll.

Men jag inser ju ännu en gång att hur gärna jag än vill kommer jag aldrig någonsin passa in. Jag är ju så galet vit och den där hudfärgen överröstar ju allt det där som annars skulle kunna åtgärdas för att passa in i det där landet där jag av någon oförklarlig anledning känner mig så innerligt hemma. Vad gör en åt det liksom?