De senaste knappt två veckorna har alltså jag och Maria spenerat med våra fina döva vänner.

Först i Hossana på dövskolan där, där vi fick vara med på graduation för våra näst äldsta elever från Nakamte som nu slutade klass tio efter två år i Hossana. Här har de fått mycket praktisk utbildning så att de kan jobba som frisörer, med metall- och trähantverk etc.

Vi hade fina dagar i Hossana med lite utflykter och sånt då eleverna inte hade några lektioner de sista dagarna innan graduation. Däremot fylldes det hela tiden på med mammor och pappor och släktingar som droppade in dagarna innan för att kunna vara med på graduation. Vissa åkte ju mer än en hel dagsresa för att komma fram. Ett tag funderade vi på om vi skulle få plats eller behöva dela säng med någon annan då logementen där vi bodde tillsammans med de döva ju redan är fulla i vanliga fall. Men eftersom det var flest pappor som kom då mammorna stannar hemma och tar hand om hemmet så blev inte tjejernas logement lika fullt som killarnas.

Sen är det ju också kul att det inte fanns några lakan kvar i sängarna eftersom de redan var färdigtvättade och undanstoppade så de inte skulle följa med någon elev eller förälder hem. Och att sova bra när de döva går upp klockan fyra-fem på morgonen och slår i dörrar och skåp och städar och håller på så galet högljutt eftersom de ju inte hör hur högt det låter, det är ju inte det lättaste alltid.

Men vi hade det fint, och ville som vanligt inte åka därifrån när det var dags.

Efter det åkte vi en halv dag tillbaka till Addis, för att dagen därpå åka den dagslånga resan till vår gamla hemstad Nakamte. Vägen hade blivit otroligt mycket bättre och det tog endast 6 timmars resväg plus paus, till skillnad från 10 ½ timmar som det tagit när det varit som värst.

Väl där hade dövskolan där redan hunnit avsluta sin termin och de flesta eleverna åkt hem till sina familjer på landsbygden. Men några var kvar, och så har vi ju de döva lärarna i stan och våra äldsta elever som bor själva, plus de som har sina familjer i stan. Så vi hade ändå fler människor att hinna med än det fanns tid till.
Fantastiskt fina dagar i Nakamte också, även om situationen där med skolans ledning och annat som inte är som man önskat alltid gör att känslorna går lite mer upp och ner och skiftar mellan kärlek, ilska, glädje, irritation, hopplöshet, framtidshopp, och allt det där som följer med när man har en massa fina människor på sitt hjärta som inte lever i den lättaste av kulturer och situationer.

 

Den här smutsiga fantastiskt härliga lilla tjejen kan man till exempel leka med i Nakamte. Hon som jag brukar prata om som är vår lilla fina Derartu, som vi följt sen hon låg i magen på sin fina döva mamma som är lärare på skolan.

 

Det är alltså lite som två olika resor jag är på. En i den värld som innehåller våra döva etiopiska vänner, och som nu alltså är avslutad, och en resa som börjar nu, där vi är reseledare och sportlägerledare. En fantastisk lyx att få ha det såhär, och vi trivs järnet!