Efter nåt dygn i den fantastiska bubblan på dövskolan känner man sig så hemma att när man möter hörande etiopier som stirrrar ut en funderar man på om man har nån fläck nånstans eller om kläderna sitter fel eller vad som är orsaken till alla blickar, innan man inser att just det, i världen utanför är jag ju vit och passar inte alls in här lika bra som jag och de döva tycker...