Japp, idag har jag haft snöbollskrig. I Etiopien. Med överförtjusta etiopier.
Min pappa brukar alltid ge väldigt speciella och lite roliga julklappar, och i år fick jag ”snö på burk”. En liten påse med vitt pulver som man häller vatten på, och vips så växer det till en och en halv liter ”snö”. Inte så kallt och ingen kramsnö direkt, men det gick ändå att kriga med – och kul hade vi! Så tack pappa! :)

Detta betyder alltså att jag efter packandet, fyra timmars sömn, en tidig avfärd med bil, tåg, flyg och flyg, tillslut landade i Addis Abeba.

Jag har aldrig varit så social under resandet förut. Men att resa själv gör en väl lite mer kontaktbar antar jag. Pratade en hel massa med en tysk tjej på ena sidan och en holländsk man på andra sidan i det sista flyget. Så det blev inte jättemycket sömn där trots att det varit min plan.

01.20 står jag i en stillastående visum-kö med en pratsugen göteborgare som var fotbollsentusiast.

02.10 Vet inte om de hade slut på lappar eller nytt system, men den enda info de ville ha var hur många dagar jag tänkte stanna. Inget mer. Sen var visumet klart och jag fortsatte ut till de sista luckorna för pass- och visumkontroll, där kön för längesen försvunnit och endast en person återstod framför mig och en av luckorna. Men då kom det fram en etiopier som tidigare säkert bara gått och drällt, och nu fick för sig att ha en uppgift igen, och sa att jag såg trött ut så jag skulle följa med honom till en av luckorna. Visst visst, även om jag kunde väntat på en person så lydde jag. Han tittade på mitt pass, bjöd på ett tuggummi, fotade som de gör ibland och ibland inte, frågade om mitt nummer, sa att han skulle ringa, sa att han skämtade, lät mig gå igenom.

02.15 Hittar min väska, kör den lätt (eller ja, lätt och lätt, typ 25 kg, men smidigt gick det iaf) genom sista kontrollen, går ut i vänthallen dit vissa får tillträde, spanar efter någon-som-någon-annan-som-Maria-bett-fixa-en-taxi-till-mig-bett-vara-där... ser ingen som passar in och kliver istället ut i natten och andas in den etiopiska luften och alla dess dofter som luktar fantastiskt när man  varit utan dem för länge. Slås av hur varmt det är jämfört med vad jag minns av nätterna i Addis. Går ner för backen mot parkeringen och fortsätter spana efter någon som ser ut att spana efter mig. Står och väntar ett tag medan de vanliga taxichaufförerna tjatar taxierbjudanden. Jag tar upp min telefon med mitt etiopiska simkort för att ringa till han som kyrkan brukat använda som taxi åt mig förut, medveten om att han inte kan någon engelska... märker att mitt simkort visserligen har några birr kvar men blivit inaktiverat för att det inte laddats på fyra månader.

 

02.25 Väntar, spanar, funderar på att låna någons telefon, men vet ju inte ens om mannen jag tänker ringa (och kanske väcka) är han som blivit ombedd att hämta mig. Då kommer en försiktig man fram och frågar om jag är ”något som skulle kunna låta som mitt namn”. Jag svarar glatt ja när han bekräftat vilka som sänt honom. Han förklarar att fått för sig att jag skulle haft en stor namnskylt så han kunde hitta mig - jag som fått för mig att det är upphämtaren som brukar ha namnskylt...

02.30 Taxichauffören Aklilu kör mig till kyrkans gästhem i Addis där vi väcker Kes Dawits fru för att få nyckeln till mitt rum.

03.00 Jag somnar äntligen i en säng.
05.00 Min väckarklocka ringer för att jag ska ringa och väcka Aklilu som lovat att anlända trettio minuter senare. Det är sjukt kallt och jag inser att jag bara inbillat mig när jag kommit ut från flygplatsen och inte tyckt det varit så kallt som vanligt.
05.05 Jag inser att min mobil fortfarande inte går att använda eftersom mitt etiopiska simkort fortfarande är inaktiverat. Känner mig klantig som inte kommit på en annan lösning med taxichauffören. Känner att det är okej eftersom att det är natt och jag inte behöver kunna tänka klart då.
05.15 Jag har gett mig ut i den kalla natten för att hitta en nattvakt. Jag väcker honom och får honom tillslut på en blandning av amarinja och etiopisk engelska att förså att jag behöver låna hans telefon för att ringa Aklilu.

05.30 Aklilu anländer och vi kör mot busstationen.
06.00 Framme vid busstationen och får direkt tag på biljett trots att de alltid säger att man måste köpa den dagen innan. Jag får en plats näst längst fram i bussen medan de hivar upp min väska på taket. Solen börjar gå upp medan jag äter min macka som jag haft med mig från Örkelljunga. Känns lite absurt att befinna sig i en så annan värld bara ett dygn efter att jag börjat resan därifrån.
07.00 Bussen börjar resan mot Nakamte.

Och jag är tillbaka i landet där bilbältena endast är en prydnad, där backspeglarna endast används till att spegla sig själv i, där 30 mil tar nio timmar att köra, där jag alltid somnar på främlingars axlar i bussen, där chaufförerna alltid väljer den del av vägen med minst bucklor och gropar oavsett om det betyder högertrafik, vänstertrafik eller bredvid vägen, landet där nästan ingenting är som i Sverige men där jag ändå känner mig så väldigt hemma. Hej Etiopien, jag är tillbaka, jag är hemma.

 

Klockan 17 är jag framme på kyrkans gästhem i Nakamte och hälsar glatt med alla de olika hälsningsfraserna på oromiffa på alla gamla vakter och folk och barn jag känner igen. Ringer Tadesse som är ansvarig för gästhemmet, och under de 40 minuter jag väntar på honom ligger jag på muren och njuter av att vara hemma. Spanar på aporna som smyger runt och hoppas de inte ska ta mina saker när jag vänder ryggen till. Har plötsligt en liten ödla på magen, och njuter i övrigt av lugnet och ljuden och dofterna och att allt är som vanligt här.

 

En kalldusch och tolv timmars sömn senare har jag haft en fantastisk dag med mina helt fantastiska döva vänner här. Så fantastiskt att vara framme, så fantastiskt att vara hemma!