Ja, jag vet. Jag har skrivit om resan till Nakamte, och jag har skrivit lite småsaker om vardagen här, men jag har inte skrivit ett dugg om hur det var att träffa alla mina döva vänner. Det är ju det där med alla känslorna. Det är liksom så stort och fantastiskt det här att jag får ha lyxen att kunna åka och hälsa på mina helt fantastiska vänner här i Etiopien hela tiden. Och dela vardagen med dem. Och dela glädjen och kampen och orättvisorna och tårarna och skratten och kärleken och hjälplösheten och ovissheten och tron och Gud och måltiderna och teckenpråket och humorn och... ja det är så galet stort det här! Jag är så innerligt tacksam och samtidigt gör det liksom lite ont i hjärtat. Att gång på gång skiljas åt. Att skiljas för att våra liv är på olika världsdelar på alla plan liksom. Helt olika världar.

 

Men det går bättre och bättre var gång vi skiljs åt. Vid det här laget har jag varit i Etiopien sju gånger och både de och jag vet att jag kommer komma tillbaka. Vi kramas inte för sista gången nånsin och behöver inte gråta så mycket längre. Det är inte längre hejdå, det är på återseende.

Så ja, jag har haft en fantastisk tid både i Nakamte (där jag bodde förut) och i Hosanna (dövskolan där våra näst äldsta elever från Nakamte nu går) och jag ska försöka blogga lite om det. Men det är som sagt känslomässigt stort och lite tungt, så vi får se hur och när det går :)