Befinner mig än en gång i det där biljettbokningsstadiet.

 

 

Det där stadiet när jag pendlar mellan känslan av overklighet - overkligt att jag faktiskt är på väg dit igen, känslan av lyx - lyx att jag faktiskt har möjligheten att bara spara lite pengar trycka på några knappar och så vips är biljetterna bokade igen och mitt land med mina människor är inom räckhåll, känslan av frustration - frustration över den där biljettdjungeln och ovissheten om när och var man egentligen borde boka för att varje internetsida har olika priser på samma resor och priserna går upp och ner hela tiden, känslan av längtan - det där med att jag hela tiden längtar ihjäl mig efter mina människor där nere som jag saknar och saknar och inte vet hur de har det och bara vill träffa och krama och umgås med igen, och samtidigt som allt detta; ett lyckorus - hela tiden denna pirrande känsla i magen som säger att nu, nu är det nära, nu är det inte så långt kvar tills jag är där igen, nu är det inom räckhåll, nu behöver det inte kännas overkligt för nu är det snart det verkligaste jag vet...

Ja, i det där stadiet befinner jag mig nu och det gör det så svårt att fokusera på allt annat runt omkring eftersom det bara tar en sekund så är tankarna tillbaka i detta stadie igen.

Och ja, landet är såklart Etiopien. Det där landet dit mina resor går, det där landet som är lika hemma för mig som Sverige, det där landet som innehåller så många av mina saknade vänner...