Someone worth missing...
Jag tror inte det går en dag utan att jag tänker på någon av dem.
Ofta går jag och pratar teckenspråk för mig själv och ser någon av mina döva vänner framför mig som jag pratar till, och ser sen framför mig vad de skulle svarat tillbaka. När jag kommer på mig själv för att någon på stan tittar konstigt på mig inser jag att jag kanske inte är normal. Men idag när jag smsade med Maria insåg jag att hon gör precis samma sak. Så då kanske jag inte är så konstig ändå.
Vissa dagar kommer saknaden över en alldeles extra starkt.
Idag var en sån dag.





skriven
Eller så är vi båda lika konstiga och inte alls normala... Och ja, jag försöker också att se allt vi fått och inte bara allt vi går miste om genom att inte vara där. Men det är svårt ibland.