På Café Engel där jag jobbar har vi olika teman varje vecka. Utifrån temat håller vi i personalen andakter om vår tro. När jag började för nästan två år sen var detta det jag bävade mest för. Att stå framför ett gäng cafégäster, avbryta dem i deras fikande och snackande och börja prata om mina tankar kring livet, Gud och om det allra allra viktigaste i mitt liv.
Det är med otrolig tacksamhet jag nu inser att jag inte är lika totalt livrädd varje gång jag ska stå framför folk och prata. Men fortfarande är det läskigt att blotta en del av sitt hjärta framför människor som man inte vet hur de tar emot det.
Men kärleken till dessa ungdomar - mina vänner - gör att det känns som sån lyx att få stå där och dela det viktigaste i mitt liv. Det jag längtar drömmer hoppas att de ska få upptäcka.

Denna vecka ligger det olika papper på varje bord. Papper där var och en av oss i personalen har försökt knåpa ner på alldeles för lite yta - det största i våra liv. Mitt papper ser ut såhär:

Varför är jag kristen?

Jag blev kristen för att mina föräldrar är det... men det är inte därför jag ÄR kristen. Jag skulle inte klara av att leva på mina föräldrars tro, för den skulle inte vara levande för mig personligen.
Jag är kristen för att jag när jag var typ 12 år fick min första - eller i alla fall dittills största - personliga upplevelse och möte med Gud, och sen dess bara upptäckt mer och mer av något jag aldrig skulle vilja vara utan.
Visst har jag brottats mycket med Gud sen dess, jag säger inte att det är enkelt, men det är ändå något som hållit genom allt och som är värt allt.

Jag är kristen för att Jesus ger så många svar på livet och världen och varför allt är som det är. Jag är kristen för att min Gud inte är en gubbe på ett moln, eller en staty med armarna i kors, utan för att han är en personlig levande Gud som ÄR kärlek. Jag är kristen för att min Gud inte ser någon människa som ett hopplöst fall. Jag är kristen för att min Gud inte bara ger upp när allt verkar gå rakt åt helvete (bokstavligt talat), utan för att han gör något åt ondskan och all skit. Och inte bara gör något åt det, utan själv tar straffet och offrar sin egen son. SÅ mycket bryr han sig och älskar mig. Och när jag mött denna otroliga villkorslösa kärlek gång på gång kan jag inte göra annat än att älska tillbaka. Och ta emot det liv han vill ge mig. Det är otroligt spännande att försöka leva det liv Jesus har tänkt för mig, även om det både är svårt och underbart.

Att ha Jesus är att ha en trygghet som är så djup att den inte går att beskriva. Att liksom ha en stabil grund under allt som kan kallas livet, så att hur mycket som än tas ifrån mig så går inte den tryggheten att rubba på.

Och även om vissa tycker att kristna missar mycket i livet och bara lever för den evighet i himlen som kommer sen, så kan jag ärligt säga att även om det skulle visa sig att jag levt på en lögn eller saga och det inte skulle komma något efter döden, så känner jag inte att jag på grund av min tro har gått miste om något här på jorden. Tvärt om! För livet här med Jesus är som sagt galet underbart även om det är svårt. Och det är väldigt väldigt spännande! :)


Ja dethär var ett av alla försök att förklara det viktigaste största bästa i mitt liv. Men det är ju så otroligt svårt att förklara när det är så brett och djupt... Medan jag fortsätter klura på min tro och mina tankar och hur de bäst formuleras så fortsätter jag även be och hoppas att mina vänner och de jag älskar så mycket ska få möta - inte min tro, utan den Gud jag tror på, och att det ska leda till deras egen tro på den som är ursprunget till allt liv. Till mitt liv och deras liv. Den viktigaste största och bästa. Han som ÄR.