Tänkte mest bara berätta att jag lever.
Har visst varit lite dålig på att uppdatera bloggen på senaste tiden.

Vi har alltså varit snart två veckor i Addis. Hängt med gruppen som Marias föräldrar är reseledare för, och så för snart en vecka sen kom Emma o Sara hit! Så härligt att ha dem här, och bara få umgås igen! Hittat på lite olika saker i Addis, och i övermorgon åker vi till Nakamte för en vecka, innan de åker tillbaka hem igen.

Visst Addis är najs och sånt, men åh vad jag saknar Nakamte nu.
Har i alla fall njutit av Addis goda idag:
druckit färskpressad juice av mango, papaya, guava, avokado o apelsin
ätit glass
och ätit squash som visserligen var ljummen, men ändå gaanska färsk.
Blir vi inte sjuka nu så är vi bra.

Men den här stan är full av avgaser,
och så finns det ju inte överdrivet mycket att göra heller...
Saknar Nakamte, dövskolan och våra uuunderbara barn.
Undrar hur de har det, undrar hur det gått för Adanesh (den döva läraren) med barnafödandet, undrar hur det gått med alla lektioner där det saknas lärare och vi brukar hoppa in, undrar hur det gått för Phil (den engelske killen) som tyckte vi lämnade honom alldeles ensam när han bara hunnit vara där en vecka.
Men han kanske hunnit lära sig en massa teckenspråk nu i alla fall, så vi kan kommunicera lättare eftersom brittisk engelska inte är helt lätt att förstå, hehe.

Imorgon ska vi till Merkato (Afrikas största marknad), köpa bussbiljetter, hälsa på lutherska skolan här på området, handla lite förnödenheter som inte finns i Nakamte, och kanske träffa nån vän.

På fredag går färden med bussen mot Nakamte. Äntligen!
Men reseångesten med den hemska bussen på den livsfarliga vägen
har redan så smått infunnit sig. - Förbön behövs. Tack!

Men så är läget, och så vet ni i alla fall att vi lever.
Marias blogg är kanske mer uppdaterad:
http://mariarubenson.blogg.se