Anglavakt
Jag och Maria har tyckt det varit ganska laskigt att aka bil pa de har vagarna (beroende pa chauffor) och ett antal ganger under resans gang satt man och spande sig nar det kandes som det gick lite for fort, eller nar det var stup vid sidan av vagen, eller nar man fick laskiga moten eller omkorningar, eller nar djur och manniskor var i vagen. Lyckligtvis var det ovanligt lite trafik, djur och manniskor ute pa vagarna denna dag...
Efter att ha atit lunch i Bako (efter en tredjedel av vagen) och en stund senare slappt av Toulesa, fortsatte farden. Nasta delmal var Ambo dar vi planerade att dricka farskpressad juice, och da skulle tva tredjedelar av strackan vara avklarad.
Men mitt emellan Bako och Ambo, fem kilometer utanfor en by som heter Geddo som vi nyss kort igenom, haller de pa att bredda vagen eller liknande (vilket de gor pa manga stallen langs vagen) och som forberedelse vattnade de vagen som var tackt av rod jord. (Som vi sa manga ganger hort ar denna roda lera 'halare an sno')
Helt plotsligt tappar dacken greppet om vagen, och vi borjar sladda. Jag som satt och blundade med musik i oronen (basta receptet mot aksjuka och ak-radsla) oppnade ogonen och hann tanka att 'det ar lugnt, vi kor ju sa sakta och det ar brett bredvid vagen, sa vi kommer snart stanna, det ar lugnt', medan Regina som satt bredvid mig dar fram (mellan mig och Magnus som korde) och Ellinor dar bak satt och skrek.
Vi sladdade runt, och hamnade pa tvare pa vagen, ut mot den vanstra vagkanten. (Tack gode Gud for att vi inte fick mote!) Dar var tydligen en jordvall, for istallet for att bara stanna dar, borjar bilen, galet sakta, valta. Vi valte at hoger, sa jag slog huvudet och axeln i bildorren o fonstret pa min sida, och sakta sakta fortsatter bilen snurra sa att vi landar pa taket innan bilen stannar.
Dar hanger vi alltsa upp och ner i bilbaltena, medan skriken fortsatter horas. Det enda jag kunde tanka pa var ovningarna man gjorde pa halkan under ovningskorningen, att inte spanna loss baltet forran man tagit emot med armar och ben. Det forsta jag gjorde var att oppna dorren pa min sida. Den gick upp latt, tack och lov.
Och som alltid har i Etiopien kommer folk springandes fran ingenstans trots att det varit helt folktomt sa langt ogat kunnat se, bara nan minut tidigare.
De borjar rycka i mitt balte fran fel hall, alltsa inte dar man knapper upp det, och det gjorde ju bara jatteont eftersom det var det jag hangde i, sa jag skrek at dem att sluta (antagligen pa svenska, men dock). Sen lyckades jag sjalv knappa upp mitt balte och krypa ut genom dorren.
Runt omkring mig stod tydligen mangder av manniskor, men det registrerade jag inte da. Jag minns bara att jag inte sag nagon av de andra forran jag gatt runt bilen. Dar lag Regina pa marken, ordentligt chockad, men alla var ute och oskadda! Tack Gode Gud!!!
Bilen lag alltsa med motorhuven och framdelen av taket ner mot marken, krossad vindruta, och dorren jag klattrat ut genom och precis suttit intill var lite bucklad.
Dar inne hade vi suttit sex personer for nan minut sen.
Har stod vi nu oskadda allihop.
Tack Gode Gud!
Anglavakt ar det enda jag kan kalla det.
Ellinor, snart tre ar, hade nog suttit bast, i bilbarnstol med skydd pa tre sidor om huvudet, och bak och fram, utan att riktigt ha fattat vad som hande. Det enda hon pratade om var att 'det ar laskigt att bilen ramlade' och att Regina som lag pa marken och grat 'tyckte det var laskigt'. Sa jag gick bort en bit med Ellinor och sa stod vi och tittade pa annat och pratade om det vi sag. Det var skont att fa koncentrera sig pa att ta hand om nagon annan.
Nasta steg var ju att forsoka komma vidare pa resan... Magnus plockade upp mobilen for att ringa till Wasihoun som ar chauffor pa Svenska Missionen i Addis dar vi brukar bo. Men langt ute i ingenting dar vi var, sa fanns det ingen mottagning. Vi bestamde oss for att dela upp oss, sa det blev Magnus, Ellinor och jag som fick uppdraget att ta oss in till Geddo som var narmsta samhalle. Alla bussar, bilar och lastbilar som korde forbi stannade ju och fragade hur det gatt och vad som hant. Nan av alla manniskor som stod bredvid sa nat pa amarinja eller oromiffa om ferangis. Tur att han berattade for forbipasserande att det var ferangis vi var. Ifall de inte sag att vi var sex stycken vita som satt i graset intill bilen, menar jag.
Vi tre hoppade i alla fall in i en av bussarna. Men istallet for att fortsatta kora direkt nar vi hoppade in, nej da skulle ju hela busslasten av manniskor hoppa ut och kolla pa bilen och ferangisarna forst. Hujedamej, ibland blir man trott alltsa.
Men efter en stund korde vi i alla fall in mot Geddo. Inte forran vi borjade kora insag jag hur laskigt det var att sitta i ett rullande fordon sa snart igen. Jag blundade och holl hart i Ellinor som satt i mitt kna i den overfulla bussen. Efter att ha kant sa nara hur bilbaltet verkligen tal att hanga i, sa var det inte sa bekvamt att sitta utan balte.
Men det var ju bara fem kilometer sa valdigt snart hade vi hoppat av bussen och gatt in pa en restaurang dar Ellinor kunde ga pa toa och vi kunde kopa vatten och ringa utan att kanna oss som en turistattraktion.
Valdigt snart var telefonsamtalen ringda och vi satt i en minibuss som var snall och skjutsade oss tillbaka. Utan bilbalten. Och trots att jag sa till killen som satt bredvid mig (som verkade vara den enda som kunde engelska sa darfor fick tolka chaufforen) att 'nu, nu ar det valdigt snart har vi ska av'. Sa fortsatte han gasa och kora om langsamma lastbilar. Hjartat i halsgropen, men tillslut stod vi i alla fall vid var bil igen, dar Maria, Anna o Regina gjort det bekvamt for sig i graset och lag och laste bocker.
Vi tomde bilen pa packning, skaffade vakter till bilen, och av en tillfallighet stannade en man till som var ortodox prast fran Nakamte. Han hade plats till bade oss och packning, och skjutsade oss tillbaka till Geddo, an en gang utan bilbalten. Men med stangda ogon, en hand att halla i, och prata med min Gud, sa klarade vi det ocksa.
Vi satte oss i en restaurang och forberedde oss pa timmar av vantan.
Wasihoun korde alltsa med minibussen fran Addis for att hamta upp oss.
Magnus foljde med polisen tillbaka till var bil for att fixa med papper o grejs.
Vi vantade.
Magnus kom tillbaka.
Vi vantade.
Nagra at.
Vi vantade.
Det blev kallt och borjade morkna.
Vi vantade och fros.
Vi fros.
Vi borjade diskutera mojligheterna.
Med tanke pa rovare som sags finnas utanfor Addis efter morkrets inbrott, vore det smartast att inte kora ikvall. Restaurangen vi satt pa var aven ett hotell, sa det var ett alternativ for natten.
Ambo som ligger cirka en timme bort, har ett bra hotell, i en storre stad. Det var ett alternativ.
Vi beslutade oss for Ambo.
Men ju langre tiden gick och ju trottare vi blev (de senaste timmarna hade vi varit helt slut) funderade nagra pa om vi inte skulle stanna har anda.
Tillslut, typ halv atta pa kvallen, kom antligen Wasihoun! Volten med bilen hade hant vid halv tre-tiden, och det hade tagit tre och en halv timme for Wasihoun att kora efter att vi antligen fatt tag pa honom.
Men hans forslag var att han ville kora tillbaka till Addis direkt ikvall, och hade med sig en av vakterna fran missionsstationen sa han trodde inte det skulle bli nagra problem.
Skakande av kold och utmattade av trotthet satte vi oss i minibussen och jag somnade till ganska direkt. Det skulle bli galet skont att fa komma till Addis redan ikvall, och till missionsstationen pa Entoto dar vi kanner oss hemma.
Men bilresan var lang, och natten var kall, sa jag kunde inte sova sa lange. Att vakten vi hade med oss satt pa helspann, och chaufforen da och da hissade ner fonstret for att halla sig vaken, och att satena var sa obekvama, och att resan var sa lang, gjorde det svart att slappna av. Det borjade gora mer och mer ont i nacke och rygg, men vi hade i alla fall balten, en bra chauffor, och vi var pa vag till Addis. Jag satt bak, och sag inte vagen. Det var skont, for det kandes helt annorlunda an nar vi satt i landcruisern tidigare.
Lite over elva var vi antligen framme pa Entoto i Addis, och tog oss in i ett rum dar vi somnade.
Drommarna och kylan gjorde somnen orolig, och tidigt nasta morgon gick vi upp.
Nacken gjorde mer och mer ont, och efter samtal med kristeam, forsakringsbolag, handledare Fredrik, familj osv, akte vi till svenska kliniken dar den norska doktorn gav mig Voltaren.
Efter en varmare natt med mycket somn, kan jag inte saga att vi mar annat an bra, och nacken blir battre och battre.
Vi tackar hela tiden Gud for att han skyddade oss sa oerhort mycket!
Tack Gode Gud!
skriven
Det är underbart att ha förbindelse med dig via himlen och att Gud har så gott om skyddsänglar så att de räcker till för oss alla var i världen vi än befinner oss.
Du skriver verkligen underhållande och bra. Vi skrattade båda när vi läste tillsammans.
Längtar efter dig.
Kram från oss båda