Varfor jag bloggar sa sallan.

Okej, jag vet att jag har varit jattedalig pa att blogga...
Det ar bara det att det oftast gar till sa har:

Jag ar pa dovskolan som vanligt, jag har det bra, det hander nat kul, jag trivs, och sa tanker jag: idag, idag ska jag blogga pa vagen hem fran dovskolan.
Och sa nar man lamnar skolan och gar den lilla strackan till internetcafet pa kanske fem minuter, sa far man utsta x antal idiotiska kommentarer, rop och skrik, blickar, miner, och ointelligenta ljud fran folk som inte har nat vettigare for sig an att irritera ferangin som varje dag gar dar forbi, sa att hans kompisar ska skratta at honom.
Och nar man sa kommer fram till internetcafet och satter sig i den kokheta lokalen med kass musik eller nan film man bara hor ljudet av eller nan inspelad lektion, och far en svettluktande kontaktsokande kille bredvid sig (som tillexempel ar inne pa den svenska sidan studera.nu eller haller pa att svara pa ett mail till adresssen noreply@nanting...) eller har en massa folk som star bakom och tittar pa vad jag gor och bara hanger inne i den tranga lilla lokalen och andas in den minimala luften och kollar pa ferangin, utan att anvanda datorerna...
(jag skulle kunna fortsatta hur lange som helst)
men ja, da maste ni forsta varfor blogglusten plotsligt forsvunnit och man bara langtar efter ett livstecken fran vannerna dar hemma och mest bara vill ut ur lokalen och teleportera sig till sitt eget hus pa compoundet for att slippa utsta mer odragligt folk pa den fyrtio minuters langa promenaden hem eller tranga in sig i en smockfull taximinibuss med dryga manniskor halva strackan och sen en trang moppetaxi andra halvan med trangsel och an en gang jobbiga manniskor som bara hanger utan att gora nat vettigt och istallet forsoker gora sig lustiga pa ferangins bekostnad.

Det ar ju inte som att vi ar nya och intressanta langre. Eller att vita ar sa exotiska langre. Det har ju funnits vita i den har stan i over hundra ar, och vi har ju varit har lange nu och alla vet allt om oss. Vart vi bor, var vi jobbar, vart vi ska och nar. Och anda. Anda fortsatter folk att varje dag vara dryga och storiga. Och jag vill ju inte pasta att vi uppmuntrar till det. Toltalt ignorerande eller en kort anvandning av den val inovade dissblicken... det ar sa vi bemoter dem nufortiden. Vi har liksom gett upp att forsoka ge folk en chans. Nar de vantar tills man precis passerat dem innan de yttrar sina ord eller laten - ja da forvantar de sig ju inte ens ett svar!
Och nar man fatt veta att de vettiga manniskorna i stan inte vagar umgas med ferangisarna for att inte sjalva fa daligt rykte om att vara ute efter pengar, ja da kan man ju lika garna ge upp!

Sa vi tittar ner i marken (vilket ju ar ganska praktiskt sa man slipper snubbla i alla gropar o stora stenar pa vagen) eller bortom horisonten istallet for pa manniskorna man moter, och helt enkelt inte reagera pa nat annat an om nagon skulle tilltala mig med mitt namn - vilket ju ar helt osannolikt eftersom ingen kan uttala mitt namn i det har landet - och forsoka lata bli att odsla tid pa att bli irriterad och istallet lagga all energi, gladje och karlek pa barnen pa dovskolan sa att man ar helt slutkord nar man ska ga igenom samma pars pa vagen hem genom stan pa kvallen. Och da ar man som sagt inte sa sugen pa att skriva ett givande blogginlagg... Isafall skulle ni tro att allt bara ar jobbigt, om innehallet blev efter sinnesstamningen just da, nar allt inte alls ar sa jobbigt egentligen utan den ovriga tiden av dagen, den nar vi ar pa dovskolan med vara underbara barn, ar jattebra och vi trivs och mar bra!

Ja sa ar fallet och det ar darfor jag ar sa dalig pa att blogga. Men jag ska forsoka skarpa mig i fortsattningen... Bara ni inte glommer kommentera efter att ni varit inne pa sidan! Annars kanner man sig hopplost bortglomd.
Det var allt for idag. Ska forsoka skriva nat mer givande en dag inom den narmsta framtiden.
1 abbe:

skriven

haha.. ursäkta att jag tycker det är lustigt. Men jenny berättade hur ni kände om etiopier ibland. Trodde det knappt :)



Vitpudrade snöhälsningar från högkullen!

2 Jo:

skriven

Men Benne då.. vad jobbigt de låter! Har de varit så här hela tiden? Jag lovar att jag ska vara jättesnäll när du kommer hem, för jag längtar jättemycket!



Vittpudrade snöhälsningar från Fjälkinge backe!

3 Zakarias:

skriven

Tycker synd om dig. Tack för att du skrev här iallafall. Saknar dig!



Vitpudrade snöhälsningar från Det Stora Gröna Huset Med 13 Fönster Ut Mot Vägen!

4 pappa:

skriven

du har ett helt fantastiskt sätt att skriva i lättläst berättande form.Mycket ovanligt/pappa

5 Sosso:

skriven

Jag känner med dig och tycker synd om dig! Vet precis hur dryga de kan vara...vistt blir man less!!!



Men jag har ett bra tips att komma med: skaffa varsin ridhäst (jag menar allvar), lär er rida och vips kommer ni upp en bit från jobbiga människor, färdas mkt snabbare och kan snabbt sätta er i säkerhet om läget skulle bli kritiskt nån gång! Så gjorde jag och barnen, vi red alltid när vi skulle nånstans eller när vi skulle vistas i folkmassor. Man får space, man får frihet, man kan lämna dem bakom sig om man vill. Tyvärr fanns ingen häst stor nog för Olof men han var rätt respektingivande i sig själv. ;)

6 Benedicte:

skriven

Sosso: Ah vad kul att du skriver! Tack for tipset :) Kanns inte riktigt genomforbart bara, hehe. Men cyklar drommer vi om. Forutom att vi markt att de fa cyklister som finns blir "attackerade" av hundarna nar de cyklar. Och det vill vi helst undvika sa mkt som mojligt med tanke pa hur livsfarliga de verkar...

Hoppas allt ar bra med dig och familjen!

7 Maria:

skriven

ojoj vad drygt livet kan låta när man ser det ur den snvinkeln. Ett tips är att låtsas att man har en väldans intressant diskussion med nån skön kompis hemifrån (ser iofs rättt dumt ut när man går omkring och pratar med sig själv men vi ser ju dumma ut oavsett så det spelar just ingen roll om man lägger på lite extra, då kan man kanske tom förstå att folk tittar...) eller sjunga på nån väldans bra låt (kan också dra till sig extra blickar men de gör just ingen större skillnad i set stora hela) eller intala sig själv att det är rätt trevligt med uppmärksamhet och kanske tom offra ett litet leende till dem man möter men samtidigt hålla såpass hög promenadfart att du helt enkelt inte hinner stanna och prata... Tips till en annan gång, men ryktena säger att du är i Sverige nu så det kanske är lite sent... Annars kan man ju skriva blogginläggen när man är på gott humör och sen bara lägga upp dem när man sitter i den där trånga mysiga lokalen med den fina musiken och det trevliga folket som alltid vill ditt bästa... Åh Benne vad mycket som inte var optimalt, och galet vad jag saknar det!

Kommentera här: