Äntligen!!!

 
   Så har beslutet äntligen kommit.
Desta har fått Uppehållstillstånd, och det är så fantastiskt underbart,
och så galet svårt att ta in och förstå att det verkligen är på riktigt! 
Jag går runt och jublar på dagarna och är så enormt lättad och lycklig.
Det har idag gått ett år sen Migrationsverket fick vår ansökan,
och det har verkligen varit en tung och långsam process.
Men nu, nu ska vi börja leva en vardag i Sverige ihop.
Och jag har nog aldrig längtat så mycket efter en vardag förut. 
 

koncentrationssvårigheter

Det känns som mitt liv består av en enda väntan just nu. Allt jag väntar på är det där mailet som säger att vi har fått en handläggare, att beslut är fattat, att Desta har fått uppehållstillstånd. Det skulle kunna komma idag (om vi har flyt), nästa vecka, månad eller om ett år... Det är så slitigt att leva i ovisshet, och jag har verkligen börjat få förståelse för den press och påfrestning så många lever under - och hur det inte alls är konstigt att psykisk ohälsa ofta blir en följd av detta. Och jag har ingen som helst förståelse för migrationspolitiken som har slutat ge permanenta uppehållstillstånd och splittrar familjer - det är omänskligt att tvinga folk att leva under sådana förhållanden. 
 
Men tillbaka till den väntan jag lever i. Minsta pling i mobilen som indikerar mail har fått mig att börja hoppa till. (Behöver jag säga att jag aldrig har blivit så irriterad över skräp-/reklammail som nu?) För ja, jag har börjat hoppas att vi faktiskt kan få beslut när som helst. Enligt statistiken bör det ta två och en halv månad till om vi inte hamnar på extra utredning och får vänta ett år till. Men pga den senaste kritiken av migrationsverket (min gissning till orsak) har de börjat ge beslut till folk som bara väntat två/fyra/sex månader nu de senaste veckorna (för att jämna ut statistiken - även detta min med fleras gissningar). 
 
Och tidigare har jag inte vågat hoppas för att jag hatar att bli besviken, men nu har jag insett att den hopplösheten inte heller får mig att må bra, så nu har jag bestämt mig för att våga hoppas. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Desta ska få komma innan jul. 
 
Och ja, det är helt enkelt inte så lätt att fokusera på plugget just nu. Koncentrationen bryts hela tiden då tankarna slängs tillbaka till processen med vår ansökan och om jag kan göra mer och om jag borde maila mer eller försöka ringa igen eller om jag upplevs tjatig på ett sätt som gör att de vill bli av med mig så de tar beslut eller bara tjatig på ett irriterande sätt så de spärrar mina mail likt de gjort med andras eller om det finns fler bevis jag kan komplettera med eller om jag borde formulera mig på ett annat sätt eller om jag missat nåt eller om....

Liknande inlägg