Hur länge kommer det vara såhär att så fort jag tänker på dem får jag klump i halsen och tårar i ögonen? När jag tänker på deras ansikten, vackra leenden, härliga ljud, underbara personligheter... mina fantastiska vänner!
Jag låter bli att plocka fram alla foton på dem för att det får mig att börja gråta. Men deras ansikten är så väl inetsade i mitt hjärta att jag inte kan hindra bilderna att komma upp inom mig.

Varför gråter jag?
Jag gråter av saknad. För att jag älskar dem men inte är med dem.
Jag gråter av sorg. För den verklighet de lever i.
Jag gråter av glädje. För den tid jag fick ha med dem och för att jag fått chansen att lära känna dem och förmånen att få vara en del av deras liv och ha dem som en del av mitt liv.

Och jag gör ännu en gång det enda jag kan. Överlämnar det åt min Gud. Klagoropen. Bönerna om rättvisa, kärlek, framtid, glädje, frid, rättigheter och allt det där som mina barn borde ha. Tacksamheten för dessa underbara vänner som fått betyda så mycket för mig och som är en så stor del av mitt liv.

Jesus, var alltid alltid hos dem!


Chaltu och Birale de två bästa kompisarna som passar så bra ihop.
Att hänga med dem på deras rum och prata om livet och allt utanför skolan kändes lika normalt som när jag hänger med två jämnåriga svenska tjejkompisar och pratar svenska. Förutom att vissa kulturskillnader behöver mer förklaringar... (som tillexempel varför de har tatuerat tandkött...) Och att allt sker på teckenspråk, som är så vackert och underbart roligt.


Senbato och Ashenafi. Så underbart vackra!


Lilltjejen och lillkillen.
(Ja man får ju hitta på sina egna namn till de som går i förskolan, tills de efter några månader lärt sig både vad de heter och tillräckligt mycket teckenspråk för att berätta det)
Åh, jag skulle kunna skriva en bok om jag skulle börja berätta om dem.
Jag vill adoptera dem!


Vackra fina Mamo.


Diribe och Birale. En flumkväll på tjejernas internat.


Challa. Världens galnaste kille!
I början var han bara konstig och nästan lite jobbig.
Sen började jag vara lika konstig tillbaka mot honom, och nånstans där i konstigheten fann vi varann! Han är alldeles underbar den killen alltså!


Min fina Dawit! Han är bara så fin och bra och söt!


Oemotståndliga vackra charmiga Firomsa!
Han är så full av liv, har världens konstigaste ljud för sig,
och dansar och sjunger och spelar teater hela tiden.
Men är också killen man kan ha de djupa långa samtalen och diskussionerna med.


Världens vackraste familj!
Adanesh, Desalegn och lilla tjocka Derartu.


Mosisa. Världens finaste kille.


Natoli. Den vackra killen med den underbara
vinkningen som alltid får mig att skratta.


Sara. Min söta Sara.
Den helt underbara tjejen som har mest temperament av alla jag känner. Så underbart glad när hon är glad och så fruktansvärt arg när hon är arg. Bäst på att dansa och så galet vacker.
Hon förgyller mitt liv och planerar att gifta sig med en svensk kille så att hon och jag kan fika tillsammans i Sverige hela hela tiden. "Så att hon kan bli tjock och vacker."


Och vem tänker inte på att man ska ha den blommiga söta långärmade blusen under den kortärmade polo-klänningen en sån där fruktansvärt varm dag?


Och R-killen som en endaste dag gick runt i en klänning!
Varför har han klänning? frågade jag den stora eleven som ansvarar för att han ska klä sig o sånt. För att han är så fattig och inte har så mycket kläder och nån gav honom en klänning, blev svaret. Och då går man självklart runt i en klänning även om man är kille. Det skulle väl vem som helst göra? ...men jag såg ju honom bara i den en endaste dag på ett helt halvår...


Etana och Gamatchu. Gladast i världen!


Vackra vackra Lensa!


Sötaste Lelise.
Tjejen som verkligen vill vara kille, och oftast lyckas ganska bra... (undrar om hon får löss med flit så att hon måste raka av håret gång på gång på gång...)


Mitt tjejgäng och gruppkram allra sista kvällen.
Fy vad jag hatar avsked.