För imorgon åker jag till Etiopien igen. 
Och jo, det var bara fyra månader sen jag kom hem därifrån sist, men det är ändå något helt annat. Denna gång ska jag åka till min gamla hemstad Nakamte igen. Och där väntar alla mina döva vänner som jag inte fick chansen att träffa i somras då jag var ledare för ett gäng svenskar som var ledare på sportcamp i en helt annan del av landet. Och de jag ska träffa nu var det ett helt år sen jag träffade sist. Och det är en lång tid att inte träffa nära vänner på...

Och det är alltid lika speciellt med vänner man känner väl. Vänner som man vet exakt vad de ska svara på det man frågar, och som man vet hur de kommer reagera på saker och vad de kommer kommentera och påpeka.
Och jag har lyxen och hjärtesorgen att få ha sådana vänner utspridda på två kontinenter, i två världsdelar, i två helt olika världar.

Dessa döva vänner som har blivit så otroligt nära vänner för att man på teckenspråk kan kommunicera på djupet så mycket fortare än med ett nytt talat språk som ska läras in.
När jag packar väskan inser jag vilka klädesplagg de kommer tycka är snygga och vilka de kommer tycka är fula, vilka de kommer påpeka är nya och vilka de kommer tycka är tråkiga för att de tillhör min vanliga etiopiengarderob, hur de kommer påpeka att jag klippt lugg sen sist och fråga varför, jag vet vilka som kommer tycka det är snyggt och vilka som kommer tycka att man inte borde klippa sig så, hur de kommer fråga var det nya ärret på fingret kommer från och be mig berätta historien om hur det kom till och sen berätta för mig hur klantig jag är, hur de kommer fråga femtontusen gånger hur min familj mår och hur länge jag kommer stanna och varför jag inte stannar längre, hur de kommer kommentera mina finnar på hakan och mina slitna flipflop som "inte är bra för mig", hur de kommer påpeka huruvida jag blivit tjockare eller smalare och berätta för mig hur vackert blek jag är nu när jag varit borta från solen så länge, hur de kommer konstatera att jag är lat eftersom jag inte har några valkar i händerna, och hur de kommer fråga varför jag har hår på armarna och hur kallt det egentligen är i Sverige och hur man kan överleva där utan att dö av kölden...
...och jag kan fortsätta hur länge som helst, men det bästa i dessa flummiga tankar är att det är ett så tydligt tecken på hur fantastiska dessa vänner är eftersom att allt det här säger de av kärlek, och jag vet att det inte spelar den minsta roll hur fula kläder jag har eller hur olika smak vi har huruvida man ska vara tjock eller smal, blek eller solbrun och så vidare... för de kommer fortfarande välkomna mig med öppna armar, hårda kramar, glädjetjut och kindpussar och vi kommer under en alldeles för kort tid dela vardagen precis som vanligt! -  SOM JAG LÄNGTAR!