Okejdå, finally dags för en uppdatering. Gissa varför? - Jag sitter och försöker producera text till en skoluppgift och då blir jag av någon anledning alltid sugen på att blogga istället.

 

 

Är i Addis och imorse begav jag mig till immigration office. Byggnaden som liksom andas både hopp och rädsla på samma gång. Byggnaden där människor får förlängda visum och avslag om vartannat. Mina steg från taximinibussen till den feta byggnaden var med tvetydiga känslor. Vartannat steg sa "den här gången kommer det nog gå både snabbt och lätt" och vartannat steg sa "tänk om de säger att jag måste sätta mig på första bästa flyg mot Sverige nu". 
På immigration är det fett många steg och köer och rum man ska ta sig igenom innan man är ute igen. Jag kom bara till steg två. Till mannen innan mig sa managern ackompanjerad av ljudet av en fet stämpel över mannens papper: "You have ten days to leave the country." Boom. Kall i magen fast det inte gällde mig. Den snubben hade dreads och sa att han var här på turistvisa för att spela musik i Sheshamenne - Rastafarins huvudstad. Vi hade inte så mycket gemensamt med andra ord, men ändå. Jag skulle också kunna få samma stämpel, för allt verkar så galet godtyckligt. 
Jag lämnade fram kopior på exakt samma papper som förra gången. Brev från Lunds universitet, invitation letter från Compassion där jag har min praktik - ett på engelska och ett på amarinja, ett certifikat från Compassion som visar att de är godkända att bedriva sin verksamhet, en ansökan om förlängt visum, pass plus kopia etc. Allt var exakt samma som sist. Fast nu accepterades de inte. Avslag. "Kom tillbaka med rätt papper". 

"Men förra gången..." "Glöm förra fången, kom tillbaka med rätt papper. I original." 
Gick ut med tårar i ögonen som alltid när jag blir arg. Ska alltså innan söndag när mitt visum går ut komma tillbaka med ett brev från mitt universitet i Sverige - med stämplar och underskrift - i original. Alltså godtyckligheten och byråkratin i det här landet..!

 

Mailade min praktiksamordnare på universitetet och ringde min handledare. Fick ett nytt brev från Sverige under dagen, men min handledare hade inte internetuppkoppling i Asella under hela dagen. Desta hittade efter mycket letande en liten butik där de hade färgskrivare. Ser inte ut som ett original på underskriften och stämpeln, men jag har inget annat alternativ än att hoppas på det bästa imorgon. 

 

Dock släppte jag de negativa känslorna hyfsat snabbt. Kanske för att jag har två fina vänner (Jona & Freja) på besök från Sverige och ett nytt kameraobjektiv i förtidig julklapp från mina föräldrar och en fin fästman och svensk choklad och gott kaffe och god mat och en massa annat fint som lyst upp dagen. 

Imorgon ska jag ta nya tag och be om bättre lycka på immigration office.