Människoöden

Jag befinner mig i Nakuru i Kenya. På ett barnhem för föredetta gatukillar. Jag är reseledare för en grupp på sju ungdomar, så tillsammans är vi nio och här kommer lite av mina tankar efter den här dagen:

 

Det är kväll och alla är lite tagna av dagen. Vi försöker hantera dagens händelser och framför allt de människoöden vi fått möta. Det började imorse med att vi var med på Bethesdas streetwork. Det innebar att Bozire (som annars fungerar som nattvakt på Bethesda) tog med oss ut på Nakurus gator. Ganska snart hade han hittat en kille som var ny för honom – då han menade att han annars kände och hade koll på alla barn som rörde sig på gatorna. Han stannade och pratade med honom ett tag innan han tog med honom till sin kontakt på gatan. En man som också hade koll på alla och lovade följa upp denna kille för att de tillsammans ska påbörja förberedelser för att se om han är redo att komma till Bethesda. Det vi fick veta om killen var att han är 10 år gammal, har föräldrar och en bror, vilka han inte vet vart de befinner sig. Han sover utanför en butik och går inte i skolan. - Vi snackar alltså om en tioåring som försöker klara sig själv då han inte vet vart hans föräldrar är.

 

Efter lunch begav vi oss genom stan till en minibusstaxi som tog oss till Pangani – en kyrka i en annan del av staden. Där fick vi träffa Ros och hennes tjejer. Ros är också personal på Bethesda och är den som städar och även lagar en del mat till oss. “Hennes tjejer” innebar att vi fick träffa två av kvinnorna i det projekt hon är med och driver – Hope Pangani. Det är tjejer hon mött på gatan och som hon fått hjälpa ut ur prostitution. De berättade delar av sina historier, och även dessa var svåra att ta in. En av dem hade till exempel tillsammans med sina fyra syskon blivit bortkörda av sina farbröder och släktingar efter att båda deras föräldrar dött. De blev utlämnade till att klara sig själva helt enkelt. När Ros träffade henne hade hon varit på gatan och i prostitutionen mer än tio år. Det hade liksom blivit en ond cirkel då den första graviditeten till följd av prostitutionen lämnade henne med ett barn att försörja och därmed tvingade henne att fortsätta få inkomst på samma sätt, och därför fortsatte i ännu en graviditet. Hon hade alltså två barn och var även fast i droger när hon mötte Ros. Nu studerar hon och är snart färdig att starta sitt eget företag med hårsalong.
- Det jag har svårt att förstå efter detta möte är hur någon kan mena att människor enbart själva är ansvariga för det liv man lever. Jag hoppas i min naivitet att ingen tänker så, även om det finns många åsikter som baseras på att så skulle vara fallet. Vi snackar alltså om ett barn som verkligen inte haft något val utan – för att överleva – tvingats till detta liv. Hur mycket har du och jag egentligen kämpat för att förtjäna att födas in i den familj och det samhälle och den situation vi fötts i? Och hur mycket har den här unga kvinnan kunnat påverka vilken situation hon skulle födas in i, och vilken verklighet hon skulle kastas ut i?

 

Seneftermiddagen och kvällen fortsatte med avslappnat häng tillsammans med killarna hemma på Bethesda då de var klara med sin skoldag och är lediga imorgon, och då vi har börjat lära känna dem ännu mer och fäst oss vid dem. Det innebar att vi tillsammans fick bära vattenhinkar, mjölka en ko, prata om dagen och livet och fotboll och skolan, hjälpa till med läxorna, hjälpa till i köket, sitta på en sten och prata om familjen, springa runt och kittlas med småkillarna, spela fotboll, bråka med hundvalpen och så vidare i en salig blandning. Då kvällen närmade sig slutet satt jag med en av de minsta som låg i mitt knä. Han är busig och mysig och jag har kämpat några dagar för att han ska våga se mig i ögonen. Innan dess har han – så fort man mött hans blick – satt händerna över ögonen och plirat ut mellan fingrarna med ett stort leende samtidigt som han gömt sig bakom någon. Han hörs och syns alltså väldigt lite och tar inte för sig över huvud taget.

Då slog det mig ännu en gång.

- Killen är sex år och har varit på Bethesda ett år. Det betyder att han var fem år när de räddade honom från gatan. Seriöst. Fem år. Killen som inte tar för sig och som är världens mysigaste och i behov av en mammas famn. - Hur klarade han sig på gatan? Hur länge var han där? Varför?!?!

 

Att livet innebär att vi kan födas i helt olika världar med totalt skilda förutsättningar är allt annat än rättvist. En tröst i denna insikt är att Bethesda och dess personal finns här och gör ett otroligt arbete, och att vi tror på en Jesus som inte gör skillnad på människor utan älskar och vill alla det bästa, och ska låta rättvisan skipas i himmelen en dag. Under aftonbönen läste vi om hur viktigt mötet med människor och dess öden är för Jesus. Hur han på samma eftermiddag mötte en av samhällets höjdare – synagogsföreståndaren Jairus – och en kvinna som haft blödningar i tolv år och på grund av detta befann sig i samhällets bottenskikt. Trots att Jesus egentligen var på väg hem till Jairus för att hans dotter låg för döden, så stannade han upp och tog sig tid för att på riktigt få möta den där kvinnan ansikte mot ansikte. Han gör inte skillnad på människor och han har inga undanflykter för att slippa möta dem. Att få ha hans exempel som förebild och uppmuntran är inspirerande och utmanande. Låt oss hela tiden formas mer och mer efter Jesus och bli lika honom!

1 mamma:

skriven

Nej, livet är inte rättvist, det är tungt, det är oacceptabelt
och det är underbart när den insikten föder en positiv konstruktivitet.
Det är en tröst att ha en Gud som delar smärtan och frustrationen över det brustna och förstörda, det sargade och smärtsamma i människors liv.

2 Rakel S:

skriven

Tack för ett fint och berörande blogginlägg. Kram

3 Gunnel G:

skriven

Instämmer i tidigare kommentarer.

Kommentera här: