Så mycket kärlek

Första lägerveckan tog slut idag, och nu har vi en veckas semester och sen en ny lägervecka med nya barn.

 

Att man kan känna så stor kärlek till kids man bara känt i fyra dygn är ett mysterium. Tårarna sprutade på både mig och barnen och flera coacher. Seriöst. Fyra dygn. Det är bara Gud som kan ha med det att göra. Det är så stort att han delar med sig av sin enorma kärlek till människor genom oss. Att vi får en så stor kärlek att bara ge vidare till kids vi inte känt mer än så. Det är en så stor välsignelse att få vara med om, men också en sån tyngd på ens hjärta att hela tiden behöva gå igenom den där processen med att skiljas från människor man fått en sån enorm kärlek till. Det enda man kan göra kanske är att be Gud om hjälp att orka bära den tyngden av sorgen. Det är ju trots allt han som älskar dem mest. Och det är ju trots allt inget man vill vara utan även om det gör så ont. Ja. Kärleken har inte gått förbi oss den här veckan i alla fall.

 

 

Vi gjorde en samarbetsövningslek när dagens tema var ”unity”, och då hade vi några få träbrickor som hela laget skulle förflytta sig på från punkt A till punkt B utan att röra marken. Det betydde mycket kramande och att stå tajt och hjälpas åt att hålla sig kvar på brickorna.

På kvällen när vi hade reflektionstid i våra smågrupper när vi utvärderade dagen och vad vi lärt oss, var det en av mina killar som sa att han inte bara hade lärt sig att samarbeta och sånt, utan idag hade han lärt sig kärlek när vi kramades så mycket under den övningen.

Och det handlar om tuffa fotbollskillar i 10-16-årsåldern. Japp, samma killar grät idag.

Och när jag frågade min grupp en kväll vad de hade trott att lägret innebar innan de åkte hit, och vad de  tyckte om det nu efter ett par dagar, var det en kille som sa såhär: Jag hade hört att det skulle vara en massa god och bra mat här hela tiden, så förutom fotbollen (som många killar svarade som anledning eftersom det är det bästa de vet) var det därför jag åkte hit. Men nu är det undervisningen och kärleken som är det bästa.

 


 

Vi hade alltså hand om en grupp var. Ett lag var. Fyra lag som hette Sweden, Portugal, Brazil och Ethiopia. Mitt lag var Ethiopia och det var sju fantastiskt fina killar som jag var coach för tillsammans med tre etiopiska coacher.

Detta betyder att man får satsa på en fjärdedel av lägrets kids som man kan favorisera med gott samvete och som man får lyxen att lära känna lite mer ordentligt. Man har alla övningar och tävlingar och matcher i dessa lagen, och man sitter tillsammans med sitt lag både vid maten och under samlingarna.

Man får alltså en hel massa kvalitetstid och kan krama och busa och heja på sina killar hela hela tiden. Det är verkligen en av alla bra grejer med upplägget här. Och ja. Så mycket är så väldans bra, och framför allt Gud. Han är bra, han berör, han förvandlar människor. Hans kärlek är ofattbar och gör verkligen stora saker i människors liv. Och han låter oss vara med om det här. Lyx. Sån galen lyx.

 

Fyra av killarna i mitt lag.

 
 
 
Att mata varandra är en stor del av den här kulturen. Gillar det skarpt.
 
 
1 Maria:

skriven

Jag vet inte om jag bör utsätta mitt hjärta för de här bilderna, men jag kan liksom inte låta bli... Saknar dem så sjukt mycket!!

Svar: Jag vet. Jag dör lite.
benedicte

Kommentera här: