Allt har sin tid.

Har hållit på med det stora projektet att städa mitt rum och garderob i två dagar nu.
Inte jättetråkigt faktiskt. Anledningen är väl att jag fortfarande är så matt efter att ha legat sjuk i influensa en vecka, att jag ändå inte hade orkat göra så mycket, och att sitta på golvet i sitt rum, lyssna på soft musik och sortera högar med papper, är ändå ganska avkopplande... Men det är inte klokt vad mycket papper jag samlat på hög som tydligen är viktiga att spara. De är nu insatta i en stor viktig pärm som tillochmed blivit full. Så nu har jag en stor full viktig pärm med bankpapper och en massa sånt. Vuxet. Galet.

Kom längst in i min garderob (som är nästan fyra meter lång och kanske två meter bred, så ja, det är långt in) där jag hittade lådor som jag inte packat upp sen jag flyttade från Båstad för mer än tre och ett halvt år sen. Galet vad tiden går.
Blev lite nostalgitrip där. En ful tekopp (som jag då tyckte var stor och fin, men nu tycker är liten och ful - smaken har förändrats alltså tackochlov) som fick mig att tänka på internatet i ettan. Kvällsfikat när kökspersonalen gått hem för dagen så alla fick ha med sig sin egen mugg att dricka ur och sen diska den själv... Kvällarna på internatet, dricka te, trevligt folk, gitarrplinkandes och skönsjungandes musikalare som gav mysstämning, textilsalen full av textilare och tyger och pärlor och surret av symaskiner och fina vänner och pyssla och göra läxan och bara vara en textilare... Mys.

Kände även att det var dags att skiljas från min stora gigantoresväska. Den jag bodde i under de två halvåren i Etiopien. Båda handtagen är döda så den har liksom gjort sitt. Men tänk allt den varit med om. Alla spännande saker den skulle berättat om den bara kunde.. Känslan av att packas full med saker inför resan, resfebern/spänningen, flygresan, känslan när man kommer ut från flygplatsen i Addis och hör ljuden känner lukten känner tempot och liksom vet att man är hemma, den skumpiga dagslånga resan från Addis till hemmet i Nakamte, obekvämt dammigt skumpigt livsfarligt men med så vacker omgivning att ögonen aldrig blir mätta... och sen känslan av att ligga under en säng med alla livsviktiga saker i säkert förvar inne i sig som bara kommer fram vid speciella utvalda tillfällen; marabouchoklad, knäckebröd, te, nyponsoppa, lakrits...
Detta var min väskas liv och livsuppgift och han var nöjd med det. Det var ju en mycket viktig uppgift. Men det var ett hårt liv under resorna, och nu har han gett upp och är redo för den sista vilan. Soptippen.
Lite vemodigt. Men allt har sin tid. Så även resväskor.

Städningen, packningen, och genomgången av saker i rummet och garderoben fortsätter sin gilla gång, och imorgon är det dags att flytta till nytt boende. Fortfarande i Ängelholm, och fortfarande med min fina kombo Emelie, men i ny lägenhet. Det kommer bli najs. Ny termin. Ny start. Men att ändå veta vad som gäller. Vad som väntar. Typ iallafall. Det är gött. Det kommer bli en galet bra termin!
1 Cecilia:

skriven

Ååh, stackars väska! Men väskor ska inte behöva lida. Är deras liv över ska man låta dem gå!

Vad spännande det ska bli med er nya lägenhet! Blir det inflyttningsfest snart? Anne på Grönkulla tycker jag i alla fall vi borde boka in så fort vi kan! Vi kanske kan va hos er? :)

Kommentera här: