Det är så konstigt. Jag ska vara i Sverige i höst.
Vid den här tiden de senaste två åren har jag hållit på att ta avsked av vänner för att spendera det närmsta halvåret i Etiopien, och nu håller jag på att planera för en höst i Sverige, så när jag träffar vänner som jag känner att jag sett för lite av i sommar blir jag lite sorgsen, men så inser jag att just det, jag ska ju vara i Sverige i höst så vi kan ju träffas mycket mer! Vi behöver inte ta avsked för en lång period!

På det sättet känns det bra.

Maria och jag på Stockholms Central
på väg till Etiopien för två år sen.


Och så ska jag äntligen äntligen få uppleva den årstid som kanske är min favorit... Hösten! Som jag har saknat och längtat!

Och nu när den så småningom kommer är det alltså tre år sen sist.
Åh vad jag ska njuta! Det känns bra.

Min senaste höst i Sverige för snart tre år sen.

Galet vacker höst med min fina vän Emelie.


Men samtidigt tänker jag såklart på vad som inte väntar mig i höst. Det som väntat mig de senaste två åren vid den här tiden, fast jag inte fattat innan vad jag skulle få uppleva... Etiopien! Landet och människorna som stal mitt hjärta. Dövskolan - mina underbara barn! Det gör ont att tänka på att många av dem kommer jag kanske aldrig mer få träffa. Fruktansvärt ont. Mina älskade barn.



Men förutom saknaden av landet och vännerna där långt borta

så känns det bra att vara i Sverige.
Jag är galet laddad för det som komma skall:
- Jobba som ungdomsledare i Ängelholm.
- Bo tillsammans med Emelie igen - tre år som kombos, tre år på olika håll i olika världsdelar, och nu äntligen kombos igen!
- Få njuta av den svenska hösten och vintern.
- Och få vara nära mina vänner här i Sverige som betyder så mycket för mig och som jag umgåtts med lite för lite de senaste åren...

Emelie och jag i vår stuga i Båstad för typ fem år sen.