Varfor jag bloggar sa sallan.
Det ar bara det att det oftast gar till sa har:
Jag ar pa dovskolan som vanligt, jag har det bra, det hander nat kul, jag trivs, och sa tanker jag: idag, idag ska jag blogga pa vagen hem fran dovskolan.
Och sa nar man lamnar skolan och gar den lilla strackan till internetcafet pa kanske fem minuter, sa far man utsta x antal idiotiska kommentarer, rop och skrik, blickar, miner, och ointelligenta ljud fran folk som inte har nat vettigare for sig an att irritera ferangin som varje dag gar dar forbi, sa att hans kompisar ska skratta at honom.
Och nar man sa kommer fram till internetcafet och satter sig i den kokheta lokalen med kass musik eller nan film man bara hor ljudet av eller nan inspelad lektion, och far en svettluktande kontaktsokande kille bredvid sig (som tillexempel ar inne pa den svenska sidan studera.nu eller haller pa att svara pa ett mail till adresssen noreply@nanting...) eller har en massa folk som star bakom och tittar pa vad jag gor och bara hanger inne i den tranga lilla lokalen och andas in den minimala luften och kollar pa ferangin, utan att anvanda datorerna...
(jag skulle kunna fortsatta hur lange som helst)
men ja, da maste ni forsta varfor blogglusten plotsligt forsvunnit och man bara langtar efter ett livstecken fran vannerna dar hemma och mest bara vill ut ur lokalen och teleportera sig till sitt eget hus pa compoundet for att slippa utsta mer odragligt folk pa den fyrtio minuters langa promenaden hem eller tranga in sig i en smockfull taximinibuss med dryga manniskor halva strackan och sen en trang moppetaxi andra halvan med trangsel och an en gang jobbiga manniskor som bara hanger utan att gora nat vettigt och istallet forsoker gora sig lustiga pa ferangins bekostnad.
Det ar ju inte som att vi ar nya och intressanta langre. Eller att vita ar sa exotiska langre. Det har ju funnits vita i den har stan i over hundra ar, och vi har ju varit har lange nu och alla vet allt om oss. Vart vi bor, var vi jobbar, vart vi ska och nar. Och anda. Anda fortsatter folk att varje dag vara dryga och storiga. Och jag vill ju inte pasta att vi uppmuntrar till det. Toltalt ignorerande eller en kort anvandning av den val inovade dissblicken... det ar sa vi bemoter dem nufortiden. Vi har liksom gett upp att forsoka ge folk en chans. Nar de vantar tills man precis passerat dem innan de yttrar sina ord eller laten - ja da forvantar de sig ju inte ens ett svar!
Och nar man fatt veta att de vettiga manniskorna i stan inte vagar umgas med ferangisarna for att inte sjalva fa daligt rykte om att vara ute efter pengar, ja da kan man ju lika garna ge upp!
Sa vi tittar ner i marken (vilket ju ar ganska praktiskt sa man slipper snubbla i alla gropar o stora stenar pa vagen) eller bortom horisonten istallet for pa manniskorna man moter, och helt enkelt inte reagera pa nat annat an om nagon skulle tilltala mig med mitt namn - vilket ju ar helt osannolikt eftersom ingen kan uttala mitt namn i det har landet - och forsoka lata bli att odsla tid pa att bli irriterad och istallet lagga all energi, gladje och karlek pa barnen pa dovskolan sa att man ar helt slutkord nar man ska ga igenom samma pars pa vagen hem genom stan pa kvallen. Och da ar man som sagt inte sa sugen pa att skriva ett givande blogginlagg... Isafall skulle ni tro att allt bara ar jobbigt, om innehallet blev efter sinnesstamningen just da, nar allt inte alls ar sa jobbigt egentligen utan den ovriga tiden av dagen, den nar vi ar pa dovskolan med vara underbara barn, ar jattebra och vi trivs och mar bra!
Ja sa ar fallet och det ar darfor jag ar sa dalig pa att blogga. Men jag ska forsoka skarpa mig i fortsattningen... Bara ni inte glommer kommentera efter att ni varit inne pa sidan! Annars kanner man sig hopplost bortglomd.
Det var allt for idag. Ska forsoka skriva nat mer givande en dag inom den narmsta framtiden.