Sista tiden och avskedet
Men Ms Jenny (den engelska damen som startade dövskolan, och nu var nere en månad på besök) gjorde att vår sista månad med barnen var frihet. De fick följa med oss hem flera gånger, vi var på skolan dag och natt (övernattade hos Ms Jenny på skolan flera gånger) barnen kände sig mer glada och fria, och saker blev gjorda!
Vi orkade inte bry oss så mycket om det där med att gå hem innan skymning, och sov som sagt även över flera gånger, vilket gjorde att vi kunde vara med när de åt kvällsmat också. Första gången fick vi vars en egen tallrik med mat, men sen lärde vi oss att det inte behövdes. Vi gick helt enkelt från rum till rum och åt. Traditionen i Etiopien säger att man matar varandra om man är vänner, så barnen och ungdomarna ville mata oss hela tiden, och det var svårt att inte bli övermätt. Alla ville ge oss mat, och det var en så härlig gemenskap i matsalarna!
Det blev mycket kramande och tårar när det var dags att ta avsked, och det funkade bara inte att säga och försöka tänka sig in i att det kanske var sista gången man sågs, så vi lovade att försöka komma tillbaka snart... Och för dem är det så självklart att Guds vilja kommer hända, och bara Han vet om vi kommer ses igen eller ej. Men de hoppas och ber...
Åh, vi måste bara komma tillbaka till våra underbara vänner på dövskolan!
skriven
Ja, tänk om det kunde få vara så bra jämt... Men vi får göra som barnen och be, det är nog det ända som kan hjälpa...