Var ska man börja, och vad ska man försoka ta upp när man som svensk i Etiopien ska försöka skriva något om kulturkrockar och vad som är annorlunda jämfort med Sverige, vår kultur och vårt sätt att tänka? Fattigdomen, synen på tiden, familjen, relationerna, religionen, kristendomen, barn, kvinnor, djur, livet, allt!? Det är så mycket som är annorlunda att man kanske istället borde fråga sig vad som är lika.

Vår vän Befikadu uttryckte en gång sin förundran över hur vi kan planera månader i förvag vad vi ska göra, istället för att som han och etiopierna vara fria och spontana och göra det vi känner för för stunden. Ett bevis på vår olika syn på tid är ju uttrycket "tiden går" som vi lever med, medan det inte finns i deras värld. De säger och lever efter uttrycket "tiden kommer". En anledning är nog att vi även har olika syn på livet. Många svenskar räknar inte med döden i sin nutid, utan lever som om den aldrig (eller åtminstone inte förran de blir riktigt riktigt gamla) kommer att drabba dem. Medan man i Etiopien vet att en sjukdom, utan möjlighet till botemedel, kan komma när som helst. Och med den insikten kanske man lever mer i nuet och inte känner något behov av att planera så lång tid framåt. Kanske blir varje ny dag istället mer som en gåva, och inte lika självklar.
Det är även tydligt att stress inte finns i deras kultur. Till och med en morgon när alla är på väg till jobb och skolor, så märks det inte att någon har bråttom. Om något händer med bussen eller taxi-minibussen, som kanske måste vika av och tanka mitt i morgonrutten, så är det inte en enda som lyfter på ögonbrynen eller tittar på klockan eller skruvar på sig. En tanke om varför utbrändhet och människor som mår dåligt inte finns här på alls samma sätt som i Sverige, kan vara att man måste fokusera på att överleva och få mat för dagen, och då hinner man inte tänka på att man kanske mår dåligt, och tycka synd om sig själv.

Familjen och relationerna är viktiga. Vi är ju i te- och kaffelandet, och fika tillsammans med vänner är självklart och en giltig anledning att komma försent till jobbet; "Jag träffade en vän på vägen!" Och när man i Sverige stöter på en bekant, eller träffar samma person flera gånger samma dag, kan vi ofta nöja oss med att nicka åt varandra. Här hälsar man i hand varje gång, och frågar ut varandra om hur man mår, hur det är med familjen och den och det... varje gång man ses, vare sig det är sällan eller väldigt ofta.

Sen att de spröda små etiopiska kvinnorna ofta blir slagna och sköter det tunga grova kroppsarbetet för att sköta hemmet, till exempel bär tung ved långa sträckor, är ju en väldigt stor kontrast. Barnen och djuren fostras med hjälp av sparkar och slag, vilket innebar att vi västerlänningar inte lyckas sätta gränser för de etiopiska barnen eftersom vi inte slår, vilket de är vana vid. Och angående djuren innebär det tillsammans med det tunga arbetet, till exempel att en treårig häst är riktigt gammal här. De kan inte forstå att det i Sverige finns något som heter "djurens rätt". Och att slag hör till barnuppfostran är en så självklar grej i kulturen, att det är svårt att få bort även i kyrkan.
Även synen på kyrkan och religionen är annorlunda. Med ett så tufft liv som många lever här, är religionen det hopp man har om rättvisa någon gång till slut. De flesta, om inte alla, hör till någon religion. Femtio procent är kristna, och femtio procent muslimer. Och här känns det som att man är mer medvetet kristen, ortodox eller muslim, istället för att som det kan kännas i Sverige att många bara placerar sig i en kategori mer eller mindre frivilligt utan att mena något med det i hur man lever sina liv.

Det finns så otroligt mycket som man kan lära av varandra i de här olika kulturerna, och jag önskar så att alla skulle få ha möjlighet och vilja att sätta sig in i hur andra människor lever, och hur ett liv så skiljt från mitt eget kan se ut.