Sommarregn
Jag var helt slut efter en hel lång helgs jobbande.
Tröttheten gjorde mig lite mindre social, vilket gjorde att jag var lite tidigare klar med kvällsturen. Så hade jag bara den lilla promenaden från sista pensionären på min lista, tillbaka till grupplokalen för att hänga in nycklar, skriva upp dagens arbetstider, och checka av med den som går på nattpasset.
Men då. Då kom regnet på riktigt.
Inte duggregnet den här gången, utan liksom ösregnet.
Himlen öppnade sig. Flödade över sina bräddar. Överflöd.
Katter och hundar. Hav och oceaner. Ja, ni fattar.
Men värmen fanns kvar. Kvällsskenet fanns kvar.
Och asfalten. Den underbart doftande blöta asfalten.
Jag stod i porten i trappuppgången och tänkte en tanke. Jag hade lite tid över. Skulle jag vänta en liten stund och se om det gick över? Bara en kort liten flyktig tanke.
Sen log jag och tog steget. Steget ut i friheten. Lyckan. Livet.
Jag kunde inte hålla tillbaka skrattet där jag dansade fram. Det liksom bubblade över i min hals och ville bara ut genom munnen. En, två, tre sekunder. Sen var jag fuktig, genomblöt, dyngsur. Så då hade jag ingen anledning att huka, skynda, skydda mig. Bara andas in den genomfriska härliga luften. Fylla lungorna med liv. Känna doften av den blöta asfalten. Intresserat iaktta den spännande floden av vatten som forsade fram längs trottoaren. Förbi de överfulla brunnarna som sprutade upp vatten istället för att sluka det. Ner för alla vägar som leder ner mot centrum. City. Rondellen.
Där det samlas till fest. Vattenfest.
Jag fortsätter så sakta min färd genom byn. Den förändrade byn. Där de enstaka bilförarna tittar ut på en blöt galning. Ser genom sina suddiga rutor medan vindrutetorkarna stressar för att hinna med. Skynda. Snabbt. Stress.
Jag går där så lugnt och lyckligt. Lever. Andas. Och finns till.
Tänker på barndomens bekymmerslösa frihet.
Sommarregnet och den blöta asfalten på den lugna gatan utanför den lilla villan i Höganäs. Den lyckliga lilla flickan som förtjust tar chansen att springa ut och lägga sig helt utsträckt på rygg på den doftande asfalten. Tittar upp mot himlen där de vackra dropparna snabbt kommer rusande mot henne.
Andas. Skrattar. Finns till.
Tröttheten gjorde mig lite mindre social, vilket gjorde att jag var lite tidigare klar med kvällsturen. Så hade jag bara den lilla promenaden från sista pensionären på min lista, tillbaka till grupplokalen för att hänga in nycklar, skriva upp dagens arbetstider, och checka av med den som går på nattpasset.
Men då. Då kom regnet på riktigt.
Inte duggregnet den här gången, utan liksom ösregnet.
Himlen öppnade sig. Flödade över sina bräddar. Överflöd.
Katter och hundar. Hav och oceaner. Ja, ni fattar.
Men värmen fanns kvar. Kvällsskenet fanns kvar.
Och asfalten. Den underbart doftande blöta asfalten.
Jag stod i porten i trappuppgången och tänkte en tanke. Jag hade lite tid över. Skulle jag vänta en liten stund och se om det gick över? Bara en kort liten flyktig tanke.
Sen log jag och tog steget. Steget ut i friheten. Lyckan. Livet.
Jag kunde inte hålla tillbaka skrattet där jag dansade fram. Det liksom bubblade över i min hals och ville bara ut genom munnen. En, två, tre sekunder. Sen var jag fuktig, genomblöt, dyngsur. Så då hade jag ingen anledning att huka, skynda, skydda mig. Bara andas in den genomfriska härliga luften. Fylla lungorna med liv. Känna doften av den blöta asfalten. Intresserat iaktta den spännande floden av vatten som forsade fram längs trottoaren. Förbi de överfulla brunnarna som sprutade upp vatten istället för att sluka det. Ner för alla vägar som leder ner mot centrum. City. Rondellen.
Där det samlas till fest. Vattenfest.
Jag fortsätter så sakta min färd genom byn. Den förändrade byn. Där de enstaka bilförarna tittar ut på en blöt galning. Ser genom sina suddiga rutor medan vindrutetorkarna stressar för att hinna med. Skynda. Snabbt. Stress.
Jag går där så lugnt och lyckligt. Lever. Andas. Och finns till.
Tänker på barndomens bekymmerslösa frihet.
Sommarregnet och den blöta asfalten på den lugna gatan utanför den lilla villan i Höganäs. Den lyckliga lilla flickan som förtjust tar chansen att springa ut och lägga sig helt utsträckt på rygg på den doftande asfalten. Tittar upp mot himlen där de vackra dropparna snabbt kommer rusande mot henne.
Andas. Skrattar. Finns till.
skriven
Hahaha, du är ju söt :P Jag gick raka vägen in nr det började regna. Kanske missade nåt.
Haha, ja, jag blev lite chockad att det var du som kikade in där imorse :P